Visst vill vi dansa
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-11-16
Franz Ferdinand tar oss till 2004
”Vill ni dansa?”, frågar gitarristen Nick McCarthy, på svenska, när fem minuter gått.
Det svarar flera i publiken att de vill.
Mest genomförbart när det spelas pop som om det var 2004.
Alex Kapranos har sagt att nästa album, januarisläppet ”Tonight: Franz Ferdinand”, ska bli mer lockande att dansa till.
Det är inget som kan uteslutas, men i kall novemberkväll verkar citatet sakna täckning.
Debaser Medis dansar ju vildast efter sex minuter, när ”Do you want to” tar oss till 2005. Det fortsätter i ”The dark of the matinée” och ”Walk away”, denna fantastiska melankolieufori.
Inte riktigt med
Sedan blir det januari 2009.
Där är vi inte med, riktigt.
När smakproven ”Turn it on” och ”Ulysses” avtäcks, då sjunker intensiteten, vilket är väntat och naturligt. Det där är låtar som ännu inte släppts, medan ”Take me out” och ”This fire” är låtar som har släppts.
Det betyder inte att denna nysyntiga, gungrytmiska form, den med mindre bekräftelsebehov, inte har strålande moment.
Det betyder att det i åtta av tretton låtar är så jävla bra och snyggt och roligt, när det faller flirtiga skottpophits i skurar, men att golvet gungar lite mindre när hitsen är från framtiden.
Vad dansgolvet anbelangar duger 2005 mer än väl.