Låtar omöjliga att skaka liv i

HULTSFRED

Som jag befarade.

Inte ens en publikdomptör som Dave Gahan lyckas skaka liv i de lama ursäkterna till låtar på hans nya soloalbum.

Alla pubrockiga Depeche Mode-hits gör ingenting bättre.

Dave Gahan

Depeche Mode-sångaren har alldeles nyligen levererat sitt första soloalbum, "Paper monsters", tillika

en av de i särklass tråkiga-

ste skivor som kommit ut i

år.

En platta full av vemodiga ljudsjok och slö blues som låter en hel del som Depeche Mode, med den inte helt oväsentliga skillnaden att Dave Gahans låtar lider skriande brist på hållbara melodier och texter som säger något intressant.

Det är tålamodsprövande på skiva och visar sig vara ännu mer tålamodsprövande live.

Hårt juckande

Gahan käner vi som en av rockens stora estradörer och han jobbar hårt här också, med mikrofonposer, hårt juckande, skrevkliande och effektiv ordergivning om allsång.

Men sånt fungerar när det finns något att förstärka.

När det handlar om att skaka nåt slags liv i ett sobril-stycke som "I need you" eller "Black and blue again" - den sortens europeiska blues som Nick Cave brukar kunna förflytta berg med men som i händerna på Gahan bara låter som en skugga - blir poser bara fåniga, för där finns ingenting. Bara tomma låtskal.

Säkrar med Depeche

Gahan säkrar, klokt nog, upp med ett gäng Depeche-låtar.

Och visst, så fort det kommer en "A question of time" eller en "Walking in my shoes" händer det genast så mycket mer. Där, i Martin Gores kompositioner, finns inte bara melodier, där finns textrader som betyder något och som får folk att skrika med.

Gubbiga farbröder

Men.

Det är inte direkt Gahans Basildon-bröder som kompar i kväll.

Det är fyra pubgubbiga farbröder, och deras sätt att hantera "Personal Jesus"

påminner betydligt mer

om Jerry Williams version än om Depeche Modes.

Jag förstår faktiskt inte varför Dave Gahan håller

på med det här.

Dave Gahan

Håkan Steen