Det poppiga funkar bäst

Stephen Malkmus & The Jicks

helskärm

Givetvis ropar glasögonpojkarna längst fram efter gamla Pavement-låtar, trots att de vet att den före detta ledaren för ett av 90-talets mest inflytelserika indierockband vägrar spela de låtarna numera.

Och förutom några lätt ironiska takter av "Range life" blir det ingen lo-fi-nostalgi i kväll heller.

I stället viger Stephen Malkmus setet åt sina två soloalbum, framför allt senaste plattan "Pig lib".

Chockerande poppig

En snårigare och mer ojämn historia än den nästan chockerande poppiga solodebuten, och inte riktigt lika övertygande. Vilket avspeglar sig i det faktum att det vid Malkmus förra Stockholmsbesök för två år sedan var tämligen välfyllt på Göta Källare och nu inte ens är riktigt utsålt i den mindre lokalen Kägelbanan.

Jag, som verkligen gillar pop-Malkmus, har svårt att bli riktigt lika till mig som jag blev för två år sedan när han och The Jicks glider för långt ut i Träd, Gräs Och Stenar-land (om det undgått någon är Malkmus stort fan av de svenska proggfolkrockarna).

Skevt melodiskt

Å andra sidan ser han till att hela tiden kontra med en sån där underbart och svårefterhärmligt skevt melodisk sak som "Jenny and the ess-dog" eller "Vanessa from Queens" när de behövs som bäst.

Och i en rockvärld full av klyschor tycker i alla fall jag det känns väldigt befriande att höra ordet "hockey puck" i en låttext.

Stephen Malkmus lyckas dessutom få det att låta helt naturligt.

Stephen Malkmus & The Jicks

Håkan Steen