Perfekt inkarnation - av en nervskada

Chili Peppers må ha skaffat sig en mer poporienterad framtoning på skiva.

Det är inget gamla funkrock-fans behöver bekymra sig om på Globen.

Live utgör kvartetten, på gott och ont, fortfarande den perfekta inkarnationen av en nervskada.

Det är ju rätt frapperande.

De har skördat enorma framgångar sedan genombrottet för dryga tio år sedan. De har blivit rika, kända och respekterade; inga andra anses ha haft större inflytande över den mer hårdföra amerikanska rocken under 90-talet.

Och på slutet har de också lyckats göra något helt nytt av sin patenterade funkrock.

Ändå är Red Hot Chili Peppers på Globen 2003 i väldigt hög utsträckning samma Red Hot Chili Peppers som regerade klubbarna längs Sunset Strip hemma i West Hollywood för femton år sedan.

Ja, de har en maffigare ljudanläggning och de kan kosta på sig visuella effekter i form av avancerat ljus och en snygg, fyrdelad videoskärm.

Skitigt och högljutt

Men själva akten är näranog exakt likadan.

De har samma attityd på scenen. Dansar lika fult. Ser likadana ut. Och framför musiken på samma sätt.

Även numren från senaste skivan, den popfärgade och i mitt tycke eminenta "By the way", låter som musikaliska gestaltningar av damp.

Det är brötigt, ryckigt, skitigt, högljutt och så mycket Flea-bas att hela Slakthusområdet riskerar epilepsianfall.

Och jag har, faktiskt, inget emot det. Det är, tror jag, så det här bandet måste agera för att lösgöra energin i sin musik. Med ett mer polerat anslag skulle all laddning förmodligen gå förlorad.

Tidsbunden funk

Problemet är att en hel del av de äldre sångerna, de med vilka Chili Peppers en gång utvecklade sin dialekt, börjar kännas något daterade. I sin ursprungliga form var den här långhåriga funken uppenbarligen väldigt tidsbunden och mot musik som är det tenderar klockan att vara grym.

Red Hot Chili Peppers har därvidlag en del att diskutera med de pudelrockare den en gång i tiden slog undan benen för.

Red Hot Chili Peppers

Per Bjurman