Kippar efter andan
Publicerad 2014-05-11
Folktomt – men Nine Inch Nails är en fantastisk upplevelse
Läktarna har fler hål än den grekiska statsbudgeten.
Trent Reznor säger att han har varit på uselt humör de senaste dagarna.
Summan av detta?
En fantastisk upplevelse.
Den naturliga slutsatsen heter som alltid ”Hurt”.
Den där självdestruktivt förvridna balladen som Johnny Cash klädde av in på bara venerna och därigenom visade hur skör hinnan mellan skönhet och äckel understundom kan vara.
Att konserten avrundas där är ju så naturligt. Inte minst då stycket knyter ihop påsen runt Reznors egna liv och hans resa från ångestriden narkoman till Oscarvinnande kompositör och stadgad tvåbarnsfar.
Generöst och läckert
Två ytterligheter som på 20 år har tagit honom från ”Mr self destruct” till att be herren om vägledning, likt i kvällens tolfte nummer, om så tillåts.
När dessa motsatser får knota och skava mot varandra under 105 laddade minuter är det stundtals så att man kippar efter andan. Det kan handla om ett utmärkt samspel mellan musiken och en offensiv ljusdesign (”March of the pigs”), projektionsdraperiet som illustrerar konsertens mer krävande mellanakt eller trummisen Ilan Rubins Animal-tokiga bananasexplosion i ”Piggy” - kvalitetstänket är generöst och läckert.
På sina håll kan låtvalen emellertid te sig aningen märkliga.
Sådant som stör
Jag kan förstå och respektera Reznors ambition att beröra varje tidsperiod i Nine Inch Nails eklektiska historia, men då det fantastiska ”With teeth” bara får bidra med singelspåret ”The hand that feeds” hade det varit delikat att få sätta tänderna i någon mer munsbit därifrån, i stället för exempelvis elektropsalmen ”Find my way”.
Kalla det detaljer, men det är sådant som kan störa. Även om så mycket annat är rent ut sagt fantastiskt.