Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Brynolf

Lundell har en lång väg kvar

Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2003-07-05

VARBERG

Ulf Lundells turnépremiär är en kamp mellan ytterligheter.

Bitvis visar han upp en sällan skådad kraft.

Bitvis presenterar han sin sämsta och mest ojämna show på... år.

EN YTTERST OJÄMN PREMIÄR Detta ska vara Ulf Lundells sista stora sommarturné av klassiskt snitt, men någon publikfriande greatest hits-spelning var knappast premiären i Varberg. Lundell grävde ner sig för djupt i de misslyckade skivorna "Fanzine" och "Slugger", vilket är dåliga ställen att hämta okänt material ifrån. Men i "Rått och romantiskt" och "Hon gör mig galen" når mannen och den ständige vapendragaren Janne Bark emellanåt upp till omskakande nivåer.

Ulf Lundell har sagt att den här sommarsvängen blir hans sista, stora rockurladdning.

Det är också sista rundan med hans eviga sidekick och gitarrist Janne Bark.

Sånt får förväntningarna att stiga.

Har något att bevisa

Lundell, Bark och resten av bandet borde ju rimligen ha något att bevisa - och det genom att avlossa en minnesvärd show som folk sedan pratar om i många år framöver.

Men icke.

Spelningens första två timmar är snarare en uppvisning i hur man skapar en vingligt framträdande där skillnaden mellan högt och lågt mäter flera mil.

Jag kan visserligen applådera det faktum att Lundell utmanar sin publik och väljer bort söndertummade kort som "Kär och galen" eller "Öppna landskap" till förmån för mindre insmickrande nummer.

Misslyckade skivor

Men då ser jag gärna att han plockar från andra ställen än de misslyckade skivorna "Slugger" och "Fanzine". I de stunderna svänger sällskapet lika framgångsrikt som en jeep med fyrkantiga hjul, trots att den nyrekryterade trummisen Andreas Dahlbäck skänker alltihop ett fräscht och frenetiskt driv.

Och den här gången lyckas inte de stora stunderna släta över de trevande, svaga, bleka och direkt usla låtarna eller sekvenserna.

Fullständigt enorm

Även om "Hon gör mig galen" är fullständigt enorm.

Eller att "Förlorad värld", "Glad igen", "(Oh la la) Jag vill ha dig" och "Rått och romantiskt" emellanåt når upp till omskakande nivåer.

Uffe har även börjat leka med åskådarna på ungefär samma gospelinfluerade sätt som Bruce Springsteen när han välter omkull världens arenor.

Och har man sett the real thing blir Lundells utåtriktade allsångshets ganska fånig, även om den lekfulla extasen i "Jag har jobbat för hårt" äger en viss charm.

Vässar till skärpan

Förmodligen vässar Lundell till skärpan ju längre turnén lider.

De bästa - och längsta - spelningarna brukar alltid ske mot slutet.

Men vägen dit verkar bli lång i år.

Att lägga ner dessa tre timmar långa och högljudda utbrott känns just nu som en väldigt god idé.

Ulf Lundell

Så var konserten - betyg låt för låt

Markus Larsson

Följ ämnen i artikeln