Hanne gör övermogen tantmusik

till Hanne Boel på Nalen.

Det finns många substitut där ute.

Jay Leno, Pepsi och Dean R Koontz är allihop sämre versioner av Letterman, Coca-Cola och Stephen King. Precis på samma sätt är Hanne Boel ett ansträngt surrogat för den som verkligen gillar blues och soul.

Boel lever visserligen i den envisa tron att hon verkligen framför en autentisk blandning av just amerikansk blues, r"n"b och soul.

Men danskan har fel.

Såsig tolkning

Hennes övermogna tantmusik är bara ett stelbent halvfabrikat - stundtals får hon The Commitments att framstå som det bästa som hänt västvärldens populärkultur sen John Lennon upptäckte en elektrisk gitarr.

Jag vet inte vad som är värst: den såsiga tolkningen av Mel & Tims "Starting all over again" eller muskelrockcovern av Dusty Springfields absurt uttjatade "Son of a preacher man".

Men att lyssna på Hanne Boel i ungefär två timmar är som att bälja i sig stora mängder koffeinfritt kaffe med syftet att bli pigg - poänglöst.

Hanne Boel

Markus Larsson