Sympatisk men spretig punkrock
Uppdaterad 07.47 | Publicerad 06.00
ALBUM 40 år in i karriären har The Offspring kommit in i en andra andning. ”Supercharged” är precis så energisk som albumtiteln antyder.
Men det är inte enbart av godo.
The Offspring
Supercharged
Concord/Universal
ROCK Poppig punkrock är en kackerlacka som kommer att överleva oss alla. När vi vanliga dödliga är begravda och bortglömda kommer The Offspring fortsätta att turnera och ge ut skivor. Livnärda på powerackord, stora refränger och tonårsangst.
”Supercharged” är ett ypperligt bevis på att genren aldrig åldras. Titeln ramar in Kalifornien-kvintettens elfte skiva med laserprecision. Energin och spelglädjen tycks outsinlig, vilket är smått otroligt för ett band som debuterade för 35 år sedan.
”Got a rocket on my back/And I think I’m gonna crash”, sjunger Dexter Holland i “Light it up”. Jag är inte helt säker på att det är bildligt talat. Den 58-årige sångaren avfyrar också ”woah-oh-ohs” likt skottsalvor från en kulspruta.
Även sympatisk 90-talsnostalgi genomsyrar skivan. Låtar som ”Looking out for #1” och ”The fall guy” tittar i backspegeln mot ungdomliga ”Americana”-dagar. ”Make it all right” hånglar upp Blink-182:s ”All the small things” på ett svettigt dansgolv. Pop, arenarock och skejtpunk smälter samman till mer eller mindre avväpnande nummer.
Samtidigt märks det att Holland och Kevin ”Noodles” Wasserman närmar sig statlig pensionsålder, trots allt. ”Ok, this is the last time” är ett moget relationsdrama där huvudpersonen går med på att hålla sin partners väska efter ännu ett argument. I ”Truth in fiction” oroar sig Holland över digital desinformation.
Energin är rakt igenom imponerande – rentav beundransvärd – men likt föregångaren ”Let the bad times roll” är ”Supercharged” enerverande spretig.
”Come to Brazil” är avstickaren med stort A. Plötsligt förvandlas bandet till en thrash metal-akt. Låten, som kärleksfullt driver med fans på sociala medier, avslutas med en febrig ”olé olé olé”-hejarklack. Däremellan har Noodles lockat fram sin inre Slash i ett lidelsefullt gitarrsolo. Det är inte helt lätt att hänga med i låtens tvära u-svängar.
I livesammanhang, framför en publik som för stunden inte vill något hellre än att fly från vardagen, lär materialet komma mer till sin rätt. Jag kan praktiskt taget höra flera generationer av fans vråla ”Woah! Come to Brazil” som om det inte fanns en morgondag.
BÄSTA SPÅR: ”The fall guy”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik