Amy Lee får tiden att stanna upp

Evanescence på Arenan i Stockholm

helskärm

Egentligen skulle Amy Lee kunna omge sig med fyra orörliga Kraftwerk-robotar och ändå charma omkull vilken baskethall som helst i världen.

Exakt sån karisma och utstrålning har den 21-åriga sångfågeln och jag lovar, om hon så önskar lär det räcka med ett enkel knyck med handen och varenda fotocellstyrd skjutdörr från Gullmarsplan till Åkeshov skulle öppna sig utan protest.

Underskattad baksida

Men nu är Evanescence ingen enkvinnasaffär, utan ett riktigt gediget låtmaterial skulle fröken Lee kunna krumbukta bäst hon ville och ändå inte förmå sig krypa under huden.

För det är precis där konsertens mittenparti - då en storslagen "My last breath" finurligt följs upp av underskattade singelbaksidan "Farther away" och gamla "Even in death" - letar sig in. Och när frontkvinnan sen sätter sig vid pianot för att effektivt krama musten ur "Breathe no more" och "My immortal" är det nästan som om tiden står stilla i åtta smärtsamt laddade minuter.

Kan bli himmelskt

Dock är allt inte lika starkt. Inledande "Haunted" och senaste singeln "Going under" famlar lite i mörkret och tolkningen av Smashing Pumpkins "Zero" är på sin höjd en oförarglig hälsning till upphovsmännen.

Detta får ändå ses som anmärkningar i marginalen och klarar gruppen av att täta till sprickorna kan det nästa gång bli riktigt monstruöst.

Eller rent av himmelskt.

Evanescence

Mattias Kling