Lill-Coldplay släpper sina synthar fria

till Keane

Ett hårt viftande finger, energi och stora ögon.

Tom Chaplin rör sig som om han har något avgörande att sjunga.

Det härliga är inte att han har det, utan att det inte spelar någon roll att han inte har det.

helskärm

Keane gör en vanlighetspop, ofarlig och timid. Sedan starten har de bekrivits som ett andrahands-U2, ett lill-Coldplay. Det är ett minimalt utmanande band att lyssna på.

Som alltid, när sådan lightmusik görs rätt, är det både svagheten och styrkan.

Det krävs en minut innan första sticket i huden kommer, när Tom Chaplin faller med raden ”slipped away from your open hands” i ”The lovers are losing”.

Sådana slingor har gjort att trion från Battle inte längre kan spela på Debaser när de är i Stockholm.

Musik med grav melodiomsorg, vänskaplig och mild. Lagomexistentiella lagomtexter. Låtar som får par att vända sig mot varandra i första ackordet, le igenkännande och gå närmare. Tycker man illa om sådant tycker man illa om livet som fenomen.

Samtidigt visar ”Bend and break”, framförd akustiskt, i en ensam ljuskägla, att det krävs mer för att det ska vara vettigt även live.

Dansar runt tangenterna

Utöver drabbande ”Nothing in my way” gör allt lugnt material att tanken tröttnar, skenar och åker hem.

Roligast är det när åttiotalssyntharna släpps fria, det visas projektioner och keyboardisten Tim Rice-Oxley dansar vilt.

Den dag Keane alltid låter som i slående ”Spiralling” ska ingen kalla dem lill-Coldplay igen.