Några bra låtar - sen skramlar det tomt
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2003-03-29
Det tidiga 80-talets postpunk är hipp igen, filmen "24 hour party people" om legendariska Manchester-skivbolaget Factory är en hit, och i filmen "Donnie Darko" fylls soundtracket av gamla brittiska depp-popband.
Kanske inte så konstigt att det just nu går rätt bra för New York-combon Interpol, fem allvarliga unga män i välknäppta skjortor som den här aftonen gör sitt första gig i Sverige.
Monotont hamrande
De hamrar monotont på sina gitarrer och slänger med svartfärgade luggar i dämpat rött scenljus och vem som helst kan höra att de gillar Joy Division jättemycket.
Interpol jagar samma nervösa, mörkt kantiga stämningar och gör det emellanåt rätt bra. Inte minst när gitarrerna tar omvägen över Televisions "Marquee moon".
Men monotoni är en svårare konst än man kan tro, och trots några riktigt starka singellåtar, som "NYC", skramlar det emellanåt ganska tomt om Interpol.
Interpol
Håkan Steen