Charmigt romantisk film om kärleken och spelglädjen
Sannolik bild av Gyllene Tiders första år
Uppdaterad 13.32 | Publicerad 13.29
Sommartider
Regi Per Simonsson, med Valdemar Wahlbeck, Ville Löfgren, Lancelot Hedman Graaf, Phoenix Parnevik, Xavier Kulas, Alexandra Zetterberg, Per Larsson, Anastasios Soulis, Felix Sandman, Ella Tiritiello.
En charmigt somrig film om ett popband. Den bärs av Gyllene Tiders låtar och använder riktiga namn på de flesta personer. Den är inte sann, men sannolik. ”Sommartider” fångar fint känslan av att lyftas av musik, att hitta en gemenskap i spelglädje.
KOMEDI Det första som hörs är David Bowies ”Changes”. En introduktion till rollfiguren Per Gessle (Valdemar Wahlbeck) som vi möter när han mönstrar till det militära. Det är en bra start, och en smart presentation av filmens huvudperson och berättare som framställs som en mjuk drömmare.
Han möter duktige musikern Mats ”MP” Persson från Harplinge som spelar i ett rockband. MP är skicklig på motorer och instrument och hjälper den unge Per att hitta sina musikaliska uttryck. De skriver låtar ihop. Bildar ett band med tre andra som verkar ramla in från fotbollsplanen till replokalen.
Några riktiga steg i bandets karriär finns med, andra har strukits. Åren har komprimerats. Marie Fredriksson (Ella Tiritiello) dyker också upp.
Filmen ger en hyggligt trovärdig bild av Halland i slutet av 1970-talet. Landsvägsbussen till Stockholm går märkligt nog utmed havet och när de kommer till storstaden har det tydligen varit svårt att hitta kvarter som inte byggs om på de drygt 40 år som gått. Ett par av filmens påhittade figurer, på skivbolaget och i replokalen, blir mest karikatyrer.
Filmens Per Gessle är ofta en tillbakadragen grubblare, medan de andra bandmedlemmarna studsar omkring som en flock hundvalpar. De ger en tonsäker bild av en popgrupp, av unga människor som formas tillsammans. Lyckan när de känner att musiken fungerar, att fem gånger en person tillsammans kan bli något mycket större.
Här finns också de slitningar och obalansen som uppstår när en av de fem får mest uppmärksamhet. Filmen berättar också om dödsolyckan i Kristianopel valborgsmässoafton 1981 där tre personer klämdes ihjäl vid insläppet till folkparken.
”Sommartider” har väl valda skådespelare, och Valdemar Wahlbeck bär skickligt den viktigaste rollen. Han både pratar och sjunger trovärdigt. Manusförfattarna verkar ha haft stor nytta av maffiga jätteboken ”Att vara Per Gessle” från 2007.
Tidigare filmporträtt som ”Monica Z”, ”Cornelis” och ”Ted” har mött kritik för faktafel och vrångbilder av riktiga personer. Det är lätt att göra en lista på saker som inte stämmer i ”Sommartider”. För att bygga en båge i berättelsen kring filmens Per Gessle med familj har t ex hans två äldre syskon helt raderats ur historien. I verkligheten träffade han sin hustru Åsa flera år senare, när Gyllene Tider låg i dvala och han gjorde sin andra soloskiva. Vi som mötte Per Gessle regelbundet 1979 - 1981 i Halmstad minns en betydligt mer organiserad och målmedveten artist än filmens ofta blyge och tafatte huvudperson.
Men det är en spelfilm. Ingen dokumentär.
”Sommartider” fångar lyhört en känsla. Den har en ungdomlig energi som rimmar fint med Gyllene Tiders musik. Effektfulla blixtar slår ner kring centralpersonen ett par gånger; en musikalisk kick och vid kärlekens första kyss. Det är inte blues, utan prima pigg pop. Välskrivet kvicka repliker, nästan som en sångtext av Cole Porter. Som en saga om att solen alltid lyser över Tylösand. Ett romantiskt porträtt kring födelsen av en svensk klassiker.
Biopremiär 17 juli.
Passa även på att se...
... Lasse Hallströms dokumentär ”Parkliv” från 1981 visar hur bandet lät på scen efter de många spelningarna 1980 och 1981.
Visste du att...
... Tobias Persson som spelar Göran Fritzons pappa har gjort parodifilmen ”Join the flumeride” om Roxette?
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.