Ruttna tomater i riksdagen
I veckan kastade aktivister för Palestina tomater mot utrikesminister Maria Malmer Stenergard i riksdagen.
Några skador blev det inte men konsekvenserna kommer tyvärr att bli stora. Och inte alls de aktivisterna vill.
För det första skadar den här typen av aktioner det öppna samhället. Denna gång var det en tomat, men vad kan kastas nästa gång? En granat? En flaska bensin?
Riksdagen behöver nu sannolikt se över sin säkerhet och bygga någon form av hinder mellan åskådarläktaren och kammaren där riksdagsdebatterna äger rum. Ännu en barriär mellan väljare och valda.
En statsminister och en utrikesminister har mördats i Sverige, vår öppenhet kommer knappast att hålla om radikaliserade grupper börjar använda våld, symboliskt eller verkligt. Då stängs dörrarna och det minskar möjligheten till alla former av delaktighet i politiken för vanliga människor.
För det andra ska ingen folkvald behöva tåla att få saker kastade på sig. Man kan tycka att Maria Malmer Stenergard har fel och att Moderaterna är ett parti med fel utrikespolitik.
Det är knappast någon hemlighet att exempelvis Aftonbladets ledarsida tycker just så.
Men i en demokrati finns det mängder av möjligheter att göra sin röst hörd. Man kan skriva debattartiklar och insändare, demonstrera, skriva i sociala medier, samla folk till ett möte, skriva under en namninsamling, starta en studiecirkel, engagera sig politiskt och så vidare.
Till och med ägna sig åt civil olydnad. Som att vägra flytta på sig om någon vill hugga ner exempelvis almar eller gräva en ny gruva.
Men att kasta tomater på folkvalda är däremot ingen legitim protest. Det ligger utanför det acceptabla eftersom det utgör våld och hot och kan skrämma eller skada människor. Och där passeras en absolut gräns.
För det tredje är ingen längre ett dugg intresserade av vad aktivisterna hade att säga och de förstör dessutom effektivt möjligheten för någon annan att argumentera för Palestinas sak.
Jag kan förstå frustrationen hon Palestinarörelsen. Den politiska och mediala uppförsbacken är enorm.
Jag skrev själv om ETC:s granskning för någon vecka sedan av hur svensk media hanterat konflikten. Och det krävs alltså 12 döda palestinier för att få samma uppmärksamhet som en dödad israel. Och språkbruket är helt vinklat till Israels fördel.
Bara en stor ledarsida sticker ut åt andra hållet. Aftonbladets ledarsida.
Så ja, jag kan förstå känslan av vanmakt även om man då kan komma ihåg att Aftonbladets ledarsida har nästan lika många läsare som övriga ledarsidor tillsammans.
Och jag skulle säga att opinionen i stort redan har svängt. Att över 40 000 människor har dött i Gaza går inte att vifta bort. Majoriteten av dem är kvinnor och barn, inte Hamaskrigare.
Så fortsätt opinionsbilda, men gör det inom de gränser som demokratin sätter upp. Inte så här.
Jag ser även en annan stor risk med det som hände i riksdagen i veckan. Och det är att fler grupper, både till vänster och till höger, börjar ta till handgripligheter.
Att politiken även i Sverige får en högre acceptans för våld. Det vore extremt olyckligt. Vi har sett den utvecklingen i andra länder med förödande konsekvenser för demokratin, den politiska polariseringen och tilltron till samhället.
Vi kan bättre än så i Sverige.
***
På Aftonbladets ledarsida pågår just nu ett ganska stort utvecklingsarbete. Vi kommer att ändra en del i vårt utseende på sajten och det material vi producerar.
Bland annat får vår politikpodd, Åsiktskorridoren, en uppryckning. Den leds numera av Susanna Kierkegaard.
Vi har även återstartat vår blogg i helt ny form, för snabbare och kortare kommentarer, rörlig bild och lättsammare synpunkter. Den hittar du här: LEDARBLOGGEN.
Men mer kommer, så håll utkik.
***
Blogginlägget ingår i veckans veckobrev från Aftonbladet ledare. Prenumerera på veckobrevet direkt i din mailbox här.
Alla veckobrev från Aftonbladet hittar du här.
