Tony Blair förlorade kriget och sin heder
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-02-22
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Den unge, vitale Tony Blair på väg att bygga om och rusta upp det gamla brittiska museet visas på bio: Stephen Frears maktdrama ”The Queen”.
Tony Blair (genialt spelad av Michael Sheen) kliver omkring bland småbarn och halvätna smörgåsar, förbereder storpolitiska tal och ger telefonråd till Drottningens hus, på väg att rasa omkull. Dianas död fyller folket med sorg och Kensington Garden med blommor och ljus. Hovet ruvar på sitt slott. Då och då rullar en bil ut på väg mot skogen. Djur ska skjutas.
Blair, alldeles nyvald som regeringschef, kunde ha blåst omkull monarkin och bli vår tids Oliver Cromwell. Han sände i stället statschefen på försoningsresa till folket.
Elizabeth kunde snart kliva ner i sina kraftiga sportskor och på nytt förföra folket. Tony Blair belönades både med folkets och med hovets kärlek. Makten och äran var hans.
Knappt sex år senare, i februari 2003, steg folket på nytt ut på gatorna. Någon miljon vandrade genom London, förbi Piccadilly Circus bort mot Hyde Park. En skjortärmsvarm dag. ”No War”, lyste det från de flesta banderollerna. Vi visste inte då att anfallet på Irak sedan lång tid tillbaka var utannonserat.
Harold Pinter, med tiden Nobelpristagare, ropade mot oss alla i Hyde Park så högt den skrovliga rösten tillät: ”Avgå, Tony Blair”. Den fryntlige liberale ledaren Charles Kennedy sa detsamma, fast diskret.
I underhuset tvingades Blair räkna in hundratals labourmedlemmar som sa nej till hans och Bushs krig. Ministrar lämnade hans kabinett. Till och med den civiliserade högern, representerad av den rosige f?d ministern Kenneth Clarke, smulade sönder Blairs krigsargument.
Blairs spindoktorer, som prånglat ut uppgiften att Saddam skulle kunna slå till mot London inom 45 minuter, kunde inte mäta sig med miljonstora Mirrors första sidor: ”Blair har blod på sina händer.” Premiärministern blev Bushs pudel. Karriären hade snabbt varit förbi om de konservativa inte nöjt sig med en partiledare som fördrev sin tid med rävjakt.
I går talade Blair på nytt om Irakkriget. Brittiska soldater, åtminstone 1?600, ska förbereda hemresan. Fler följer efter, senare. Vännen Bush kompenserar med drygt 20?000 militärer. Siffrorna, om de pekar uppåt eller nedåt, ändrar inget: kriget är förlorat.
Blair vill med en sista gest städa och ordna upp inför successionen. Snart tar Gordon Brown över enligt det kontrakt han och Blair upprättade för länge sedan.
Regeringen är svårt impopulär ungefär som kungliga hovet den gången för tio år sedan när drottningen måste byta jaktsällskap mot Dianasörjande medborgare.
Drottningen hade evigheten och statsskicket på sin sida. För Blair väntar ett politiskt bokslut som för alltid binder honom till ett illegalt krig med hundratusentals döda.
I går begravdes Luke Simpson från Yorkshires regemente. Han dog i Irak.