Netanyahu måste sluta att döda barnen i Gaza
Skräcksynen i Rafah är ofattbar
Under söndagen attackerade Israel ett flyktingläger i Rafah. Majoriteten på plats var kvinnor och barn, som tvingats fly från sina hem och trodde att de hittat en säker plats. Enligt hjälporganisationen Röda halvmånen brändes de ihjäl levande.
Filmerna i eftermälet till flygräden är kaotiska. Människor gräver i rasmassorna efter överlevande. Brännskadade barn och gråtande vuxna. Ögonvittnet Fadi Dukhan berättar med en lika jagad som uppgiven blick om en ung man och en flicka, som han hittade sönderslitna på marken.
Fadis skräcksyn är nästan ofattbar.
Samtidigt blir jag inte förvånad. Rapporterna om massakrer på civila, på barn i Gaza, hör numera till vanligheterna. Sjukhus jämnas med marken, bostadsområden bombas. Och offensiven mot Rafah fortsätter. Det gör att Netanyahus beskrivning av attacken som ett “tragiskt misstag” klingar falskt.
15 000 barn har mördats sedan Israels invasion av Gaza började. 15000 döda barn. Läs det igen.
Några av dessa 15 000, har namn som i och med deras död, blivit kända för eftervärlden. Som Hind Rajab, sexåringen som mördades av israelisk militär under ett larmsamtal till räddningstjänsten. Medan hon ropade på hjälp.
Eller tioåriga Yazan Kafarneh, tioåringen som svalt ihjäl framför ögonen på sina föräldrar. Samtidigt som Israel bara några kilometer bort förvägrade lastbilar med mat inträde till Gaza.
Krigets första offer är inte sanningen. Det är ett barn
För att parafrasera den svensk-irakiska poeten Jasim Mohamed: Krigets första offer är inte sanningen. Det är ett barn.
Hind och Yazan är två av 15 000. Och liksom offren i flyktinglägret i Rafah, vet världen inte vilka majoriteten av dessa 15 000 barn var.
Vi vet nästan ingenting om dem, annat än deras brutala död.
Vad de drömde om, vilka deras bästa ämnen i skolan var. Vad deras gosedjur hette, vad de gillade att göra på fritiden. Vad som var älsklingsrätten, favoritfärgen.
Någon hade kanske precis börjat gå. Någon hade lärt sig skriva sitt namn, lärt sig att cykla. En annan kanske hade kuggat på matteprovet, men låtsats som ingenting framför familjen hemma sedan. Jag vet inte, för de fick aldrig växa upp.
Det är en fruktansvärd förlust. Den borde lämna avtryck. Flaggor borde hänga på halvstång. Världen svepas i sorgdräkt. Gatorna eka de dödas namn.
Framförallt borde ansvar och ett permanent eldupphör avkrävas den israeliska regimen. Europa sluta handla vapen med Israel.
Världsledarna har redan reagerat med fördömanden. FNs säkerhetsråd ska ha krismöte. Men från Kristersson är det fortfarande tyst.