Löfven administrerar en slakt på välfärden
Nu måste januariavtalet omförhandlas
I tisdags på tåget hem från en lång arbetsdag lyssnade jag på den socialdemokratiska partisekreteraren Lena Rådström Baastad i Studio Ett. Snömoset stockade sig i mina öron och jag blev sorgsen.
En fyraårig flicka på sätet framför såg och frågade: Varför är du ledsen?
Jag är ledsen och djupt skakad över att den socialdemokratiska partiledningen helt uppenbart försöker ha ihjäl Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, sa jag inte.
Jag berättade inte om de undersköterskor jag tidigare på dagen mött i Motala. Om deras berättelser från en välfärd som alltmer ter sig som en mardröm, med för lite personal, ständig stress och att de är så slitna att ingen av dem orkar arbeta heltid, och inte skulle rekommendera en ung människa att välja deras yrke.
Om detta intet i den mångordiga partisekreterarens radiointervju. Hon pratade på om det fortsatta samhällsbygget, medan välfärden raseras i landet på grund av den ekonomiska politik S-regeringen för.
I veckan kom siffror från Ekonomistyrningsverket om att statens budgetsaldo för januari–september är ett överskott på 153,2 miljarder kronor. Att i detta läge inte satsa varenda krona på att rädda välfärden är sinnessjukt.
Januariavtalet i sin nuvarande form håller på att förvandlas till en dödsmask för socialdemokratin.
Nu måste januariavtalet omförhandlas.
Kravet från Stefan Löfven måste vara att staten omedelbart ändrar i sitt ekonomiska ramverk för att använda överskotten till välfärden. Januariavtalet stipulerar att välfärden måste klaras. Detta måste vara Socialdemokraternas kabinettsfråga.
Stefan Löfven ska lägga en vårändrings- och en höstbudget 2020 där välfärden får tillräckliga resurser. Säger övriga januaripartier nej, då får de tillsammans med den blåbruna trojkan fälla regeringen. Då kan Löfven välja att lämna över till de borgerliga eller gå till nyval.
Att sitta kvar och administrera en onödig välfärdsslakt kan inte vara möjligt för ett socialdemokratiskt parti.
Men om socialdemokratin inte vågar ta strid för välfärden innebär även detta ett aktivt val. Skyldiga till det är de fyra i den yttersta partiledningen.
Stefan Löfven som leder allt och har valt denna mittenstrategi.
Magdalena Andersson vars maniska sparpolitik nu hotar välfärden i hela landet och gör SD till största partiet bland LO-männen.
Mikael Damberg som förhandlade fram den skitdeal som januariavtalet är.
Lena Rådström Baastad som inte gör någonting för att mobilisera den kraft som ändå finns i den socialdemokratiska rörelsen.
Ni fyra har ansvaret för detta stolta parti, grundat i strid med de härskande klasserna av hjältar som Hjalmar Branting och Kata Dalström och reformatorer som Tage Erlander och Alva Myrdal. Ni fyra står på deras axlar. Se till att socialdemokratin överlever den här regeringen.