Pehrson skulle säkert aldrig flytta för jobbet
Dubbelmoralen är provocerande
Hälften av landets riksdagsledamöter kan inte tänka sig att flytta till ett jobb om de skulle förlora sin plats i nästa val. Det är i alla fall vad de svarar i en enkät som fackförbundet Unionen låtit göra.
Riksdagsledamöterna tror inte heller att de skulle behöva utveckla sin kompetens för att klara sig i arbetslivet.
Vi har alla hört dem, politiker som med något indignerat i rösten förklarar för andra människor att de måste anpassa sig för att få jobb. Den nuvarande arbetsmarknadsministern Johan Pehrson är bara den senaste i raden.
Det finns ju jobb, säger ministern. Nu får de arbetslösa skärpa sig och flytta dit. Och Johan Pehrsons rekrytering till posten som chef för Arbetsförmedlingen, Maria Hemström Hemmingsson, upprepar snällt talepunkterna.
Ungefär likadant resonerade Pehrsons företrädare, socialdemokraten Eva Nordmark. Och innan dess byggde hela Fredrik Reinfeldts ”arbetslinje” på att det minsann skulle ställas krav på folk som inte jobbade.
Att hälften av riksdagsledamöterna tvekar inför tanken att behöva rycka upp sina familjer är inte det minsta konstigt. En god gissning är väl att ännu färre skulle byta ort för att få ett jobb om läget vore skarpt. I verkligheten är det trots allt svårare att dra upp familjen med rötterna, än att säga att man ska göra det i en enkät.
Precis det kräver man av andra, vanligt folk
Ett beslut om att byta ort påverkar ju inte bara den som blivit arbetslös, i det här fallet efter väljarnas dom. Det påverkar också partners arbete och barnens skolgång, och det river upp sociala kontakter. Det är klart att den som sitter i riksdagen inte vill allt det där.
Det som är så provocerande är att det ändå är precis det man kräver av andra, vanligt folk. Gärna i en mästrande ton dessutom. Dubbelmoralen sticker i ögonen.
Människor behöver flytta, inte minst till norra Sverige. Men då behövs stöd för att underlätta flytten och det nya livet, för hela familjen. Moralkakor och allmän arrogans är knappast en väg framåt. Inte ännu sämre villkor för den som förlorar jobbet heller.
Att de som sitter i riksdagen inte tror att de behöver mer kompetens är på sätt och vis ännu mer oroande. I årtionden har det pratats om behovet av ett livslångt lärande, och utvecklingen i arbetslivet går fortare än någonsin. Digitalisering, AI och den gröna omställningen förändrar allt.
Om riksdagens ledamöter inte förstår det är det inte så konstigt att det går trögt med omställningsstudiestödet och andra insatser för kompetensutveckling.
Sverige riskerar att halka efter som kunskapsnation, och det verkar som folkets valda företrädare är en av bromsklossarna.