Reinfeldt är inte skapelsens krona
Det finns en idé som många liberaler älskar. Den går ut på att rationella människor borde sätta sig ner tillsammans och bestämma vad som är bra för Sverige. Tanken tar sig ofta uttryck som en dröm om en ”stor koalition”, en samlingsregering mellan socialdemokrater och moderater.
Det underliggande resonemanget är att det finns en väg framåt som är rationell. Om vi bara tar oss tid att läsa alla rapporter och aktuella forskningsresultat så kan förnuftiga människor komma fram till en balanserad politik som gynnar alla.
Det är en vansinnig tanke.
I torsdags höll Fredrik Reinfeldt tal på Moderaternas stämma. Han beskrev Sveriges historia som en relativt konfliktfri resa från mörker till ljus, med undantag för några ”socialistiska experiment”. Och han ville skriva in sig själv och sina nya moderater som historiens höjdpunkt och slut.
Det hade varit roligt om det inte hade varit så knasigt.
För det första för att Moderaterna många gånger varit motståndare till de framsteg Reinfeldt hyllade. Rösträtt för kvinnor, för att bara nämna en liten detalj i sammanhanget. Som Kjell Östberg skrev i Aftonbladet i går: ”När han påpekar att det är naturligt att det tog ett halvt sekel att erövra rösträtten säger han inte att orsaken var att högern stod i vägen.”
För det andra för att hela idén om politiken som en potentiellt konfliktfri plats är absurd.
Kvinnors rättigheter, åtta timmars arbetsdag, allmän pension, utbyggd förskola och maxtaxa på dagis. Inget av detta hade uppnåtts utan politisk kamp som ofta utmanande rådande forskningsläge och vedertagen uppfattning bland landets upplysta elit.
Grundkonflikten i svensk politik handlar inte om skatter mot välfärd eller jobb mot bidrag. Den handlar om människosyn, i grunden vår uppfattning om jämlikhet och frihet.
Om detta finns ingen konsensus. Inte i dag, och inte för hundra år sedan.
Fredrik Reinfeldts politiska idé är att frihet för individen går genom en mindre stat. I Moderaternas värld är vägen dit lägre skatter.
Socialdemokratins politiska kamp har varit motsatsen till detta. Den utgår från övertygelsen att ökad jämlikhet är förutsättningen för individens frihet. I ett sådant samhällsbygge är en stark stat ett viktigt verktyg.
Det finns inget allmänintresse, och det finns ingen ”enda väg”. Om föregångaren till Moderaterna hade fått bestämma för hundra år sedan hade kvinnor inte fått rösträtt. Om Fredrik Reinfeldt inte hade vunnit valet 2006 hade 140 miljarder kunnat användas till något annat än skattesänkningar de senaste sju åren. Fler högskoleplatser, högre lärarlöner. Bättre arbetsmarknadspolitik, mindre barngrupper i förskolan. En anständig a-kassa.
Sverige hade sett annorlunda ut.
Fredrik Reinfeldt är ingen mittenman. De senaste åren har han bedrivit en aggressiv reformpolitik. Huvudnumret är en kraftigt försämrad a-kassa och en urholkad arbetsmarknadspolitik, som i grunden ändrat balansen på den svenska arbetsmarknaden. Allt färre omfattas av de gemensamma trygghetssystemen, allt fler lever på gränsen. Tvåtredjedelssamhället är redan här och den historiska alliansen mellan medelklassen och de som har det sämst håller på att lösas upp.
I Sverige har denna medelklass nu börjat få ont i magen. Det är som om man kan skymta en längtan efter att bygga något tillsammans, inte bara förverkliga sig själv.
Det har Fredrik Reinfeldt begripit. Därför är budskapet att han är skapelsens krona, att historien är slut och att det inte finns några konflikter i politiken.
Tro inte på ett ord han säger.