Reinfeldt är inte skapelsens krona

Det finns en idé som många liberaler älskar. Den går ut på att rationella män­niskor borde sätta sig ner tillsammans och bestämma vad som är bra för Sverige. Tanken tar sig ofta uttryck som en dröm om en ”stor koalition”, en samlings­regering mellan social­demokrater och moderater.

Det underliggande resonemanget är att det finns en väg framåt som är rationell. Om vi bara tar oss tid att ­läsa alla rapporter och ak­tuella forskningsresultat så kan förnuftiga människor komma fram till en balanserad politik som gynnar alla.

Det är en vansinnig tanke.

I torsdags höll Fredrik Reinfeldt tal på Moderaternas stämma. Han beskrev Sveriges historia som en ­relativt konfliktfri resa från mörker till ljus, med undantag för några ”socialistiska experiment”. Och han ville skriva in sig själv och sina nya moderater som histo­riens höjdpunkt och slut. 

Det hade varit roligt om det inte hade varit så ­knasigt.

För det första för att ­Moderaterna många ­gånger varit motståndare till de framsteg Reinfeldt hyllade. Rösträtt för ­kvinnor, för att bara nämna en liten detalj i sammanhanget. Som Kjell Östberg skrev i Aftonbladet i går: ”När han påpekar att det är naturligt att det tog ett halvt sekel att erövra rösträtten säger han inte att ­orsaken var att högern stod i vägen.”

För det andra för att hela idén om politiken som en potentiellt konfliktfri plats är absurd.

Kvinnors rättigheter, åtta timmars arbetsdag, allmän pension, utbyggd förskola och maxtaxa på dagis. ­Inget av detta hade uppnåtts utan politisk kamp som ofta ­utmanande rådande forskningsläge och vedertagen uppfattning bland landets upplysta elit.

Grundkonflikten i svensk politik handlar inte om skatter mot välfärd eller jobb mot bidrag. Den handlar om människosyn, i grunden vår uppfattning om jämlikhet och frihet.

Om detta finns ingen konsensus. Inte i dag, och inte för hundra år sedan.

Fredrik Reinfeldts politiska idé är att frihet för ­individen går genom en mindre stat. I Moderaternas värld är vägen dit lägre ­skatter.

Socialdemokratins politiska kamp har varit motsatsen till detta. Den utgår från övertygelsen att ökad jämlikhet är förutsättningen för individens frihet. I ett sådant samhällsbygge är en stark stat ett viktigt verktyg.

Det finns inget allmän­intresse, och det finns ingen ”enda väg”. Om föregångaren till Moderaterna hade fått bestämma för hundra år sedan hade kvinnor inte fått rösträtt. Om Fredrik ­Reinfeldt inte hade vunnit valet 2006 hade 140 mil­jarder kunnat användas till något annat än ­skattesänkningar de ­senaste sju åren. Fler högskoleplatser, högre lärarlöner. Bättre arbetsmarknads­politik, mindre barngrupper i förskolan. En anständig ­a-­kassa.

Sverige hade sett annorlunda ut.

Fredrik Reinfeldt är ingen mittenman. De senaste åren har han bedrivit en aggressiv reformpolitik. Huvudnumret är en ­kraftigt försämrad a-kassa och en urholkad arbetsmarknadspolitik, som i grunden ­ändrat balansen på den svenska ­arbetsmarknaden. Allt färre omfattas av de gemensamma trygghetssystemen, allt fler lever på gränsen. Tvåtredjedelssamhället är redan här och den historiska alliansen mellan medelklassen och de som har det sämst ­håller på att lösas upp.

I Sverige har denna ­medelklass nu börjat få ont i magen. Det är som om man kan skymta en längtan efter att bygga något ­tillsammans, inte bara förverkliga sig själv.

Det har Fredrik ­Reinfeldt begripit. Därför är bud­skapet att han är skapelsens ­krona, att historien är slut och att det ­inte finns några kon­flikter i poli­tiken.

Tro inte på ett ord han säger.

Följ ämnen i artikeln