Vad går att lita på i en värld full av fantasier?
20 JANUARI 2013. Verkligheten
”Jag har inga dåliga dagar. Jag har bra dagar och jag har fantastiska dagar”, sa Lance Armstrong och nu vet vi varför.
Cyklisten från Texas totaldominerade en europeisk sport under en tid när Europa inte var så förtjust i amerikaner: främst på grund av en annan kille från Texas som råkade bebo Vita huset.
I veckan gjorde Lance Armstrong det enda man kan göra när det inte finns något annat kvar att göra: Han talade ut hos talkshowvärdinnan Oprah Winfrey.
Ja, han var dopad. Alla sju gånger som han vann Tour de France.
Lance Armstrongs historia var hans kropps historia. Det var Armstrongs kropp som cyklade uppför de europeiska bergspassen. Det var hans kropp som fick testikelcancer och det var i hans kropp som den spred sig till hjärna och lungor. Det var hans kropp som bekämpade cancern och sedan kom tillbaka starkare, snabbare och mer uthållig än någon annans.
Om kroppen var dopad faller hela berättelsen – en berättelse som var värd hundratals miljoner dollar.
Allt visade sig vara lögn.
Vad är egentligen verkligt? Och vad kan man lita på?
I veckan meddelade den tyska riksbanken att den ska hämta hem 54 000 guldtackor ur de tyska guldreserver som förvaras i USA och Frankrike. Det kommer bli en kostsam och hemlig operation som säkert kan fånga fantasin hos manusförfattarna till nästa James Bond-film.
Många bedömare var dock förvånade. Att plocka hem guldreserven är något som förknippas med länder som Iran eller Libyen – inte demokratier som Tyskland.
Bundesbank hänvisade bland annat till att kalla krigets invasionshot mot Tyskland är borta och därmed den stora anledningen till att förvara guldreserven så långt västerut som möjligt. Men det förklarar inte varför landet väljer att ta det kostsamma steget nu.
Kalla kriget har trots allt varit slut i 22 år.
Förklaringen är i hög grad inhemsk oro. Som en riksbanksledamot förklarade på presskonferensen ”det är mycket känslor kopplade till guldreserven”.
Den skrikiga tabloiden Bild har drivit en kampanj vid namn ”Ta hem vårt guld”. Tyska folket vill ha bekräftelse på att deras ekonomi vilar på något verkligt och guld anses vara verkligt. Man längtar efter något som bortom allt tvivel kan sägas vara ”äkta”. Konkret. Omöjligt att fuska med.
Problemet är bara att även om tyskarna placerade hela guldreserven i en bunker i Frankfurt bevakad av en eldsprutande drake och en staty av prins Siegfried är frågan hur mycket skillnad det skulle göra.
Visst, det finns bara en begränsad mängd guld i världen och därför kan man inte bara trycka mer guld, som man kan med pengar. Men i slutändan är guld trots allt värdefullt för att vi har sagt att det är värdefullt. Hur verkligt är det?
Vi lever i en Photoshop-era. Kändisarnas kroppar målas om pixel för pixel på tidningsomslagen för att kunna skapa ett än mer ouppnåeligt ideal. Idrottsmännen dopar sig i jakt på samma sak. Musiken på radio har genomgått AutoTune: Och vem kan säga vad som är Rihanna och vad som är den sjungande roboten? Vi tittar på dokumentärer som ”Svenska Hollywoodfruar” någonstans medvetna om att det är styrt av manus. Precis som de flesta program som poserar som ”verkligheten”.
I storstäderna köper vi våra lägenheter med pengar som vi aldrig kommer att se. Fantasisummor som vi aldrig kommer äga ställs mot andra fantasisummor i budgivningen. Hela det finansiella systemet har lättat från marken. Det är vadslagning om vadslagning om vadslagning. Pengarna sipprar inte ner till verkligheten utan fortsätter att kopiera och spegla sig i sig själva. Och hur var det nu med de där massförstörelsevapnen i Irak. Fanns de?
David Runciman påpekade i London review of books att Lance Armstrongs försvar hela tiden har påmint om en skicklig aggressiv politisk spinndoktors. Du vill vinna mot din motståndare och få din kandidat vald. Du är beredd att gå långt och då finns de officiella reglerna och de inofficiella reglerna.
Lance Armstrong följde de inofficiella reglerna. Tour de France är en högteknologisk apparat. Man har kommit långt sedan Eugène Christophe ensam fick laga sin trasiga framgaffel i en bysmedja 1913 och 1919. Armstrong dopade sig bättre, smartare mer kreativt och mer hänsynslöst än alla andra.
Det fula i sporten kan precis som det fula i politiken bli en tävlingsgren i sig själv.
Och precis som en hänsynslös politisk spinndoktor betraktade Lance Armstrong anfall som bästa försvar: Vad du än håller på med kan du utgå ifrån att motståndaren håller på med ännu värre grejer, vilket förstås blir en självuppfyllande profetia.
När Armstrong misstänkte att någon annan cyklist använde tekniker som han själv inte hade tillgång till försökte han se till att de blev ertappade. Ju mer pressen på honom ökade desto mer höjde han insatserna. Han lobbade den amerikanska kongressen och skissade på planer att helt enkelt köpa hela Tour de France.
David Runciman skrev i höstas att om Armstrong någonsin talade ut om dopningen skulle det antagligen låta som när Malcolm Tucker, regeringens ständigt manipulerande spinndoktor i den brittiska tv-serien ”The thick of it”, till sist ställs till svars för sina lögner:
Det här handlar inte om mig, utan om er. Jag spelade bara spelet. Jag vred på fakta och strösslade sparsamt med sanningen, ja, men det är bara för att jag vet vad som krävs för att vinna i den värld ni har skapat.
”Jag uppfann inte kulturen men jag försökte inte heller stoppa den”, sa Lance Armstrong hos Oprah Winfrey i torsdags.