Utan en stark stat tar klanväldet vid
”Det här parallella samhället kan inte garantera rättssäkerheten, alltså vem säger att det här systemet kommer att gynna kvinnan? Den svage? De utsatta?”
En imam citeras i Brottsförebyggande rådets nya rapport ”Relationen till rättsväsendet i socialt utsatta områden”. Han är en av många som intervjuats om de parallella samhällsstrukturer som påverkar vardagslivet i landets mest socialt utsatta områden.
Blandar inte in polisen
I rapporten beskrivs hur familjer löser konflikter mellan sina barn genom att ”göra upp” i stället för att polisanmäla stölder och misshandelsfall. Anställda i skolor erbjuder sig att "lösa problem" med våldsamma elever utan att socialtjänst eller polis blandas in.
– Vi har sett att dessa alternativa system ofta är patriarkala, vilket gör att män gynnas, säger Johanna Skinnari, projektledare på Brå till Dagens Nyheter.
I många fall uppfattas det som att de parallella systemen ändå är bra. Då kan det gälla sådant som att man får låna pengar av ett släktöverhuvud eller hjälp med familjerådgivning.
I förrfjol publicerades statsvetarprofessorn Mark Weiners bok ”Klanvälde – från stamsamhälle till rättsstat” på svenska. Weiner har beskrivit klanen som ett sorts ”försäkringssystem” som man föds in i.
Välfärden ger oss makt
Ungefär så skulle man också kunna beskriva det socialdemokratiska samhällsbygget i Sverige. Man skulle kunna säga att Sverige är ett försäkringskollektiv som man släpps in i genom att man föds här. Man kan också flytta hit och kvalificera sig att för att bli en del av kollektivet.
Men själva grundbulten i det här bygget är vår önskan om att vara självständiga. Staten - genom välfärd och rättsväsende, bland annat - garanterar individen ett oberoende. Via sociala trygghetssystem ges varje person makten över sitt eget liv.
Klankulturen däremot är helt kollektiv till sin karaktär. Det är en storfamilj som styrs av en man, hålls ihop av blodsband och lojalitet. Konstruktionen har funnits i alla tider och över hela världen, och ser i princip likadan ut överallt.
Författaren Thomas Lappalainen har i flera böcker studerat den italienska maffian och hur den expanderar i det vakuum som uppstår när staten inte är närvarande. Livet i italienska Kalabrien är i många avseenden ett liv utan stat. Här styr de klaner som utgör 'Ndrangheta-maffian. Människorna i klanerna delar kultur, har samma syn på heder, ära, kvinnor och män, släktskap, vänskap.
Här har maffian ofta befolkningens samtycke, eftersom den erbjuder ett skydd och ett sammanhang. Försöker man lämna systemet förlorar man sina sociala, ekonomiska och juridiska skyddsnät.
I sin senaste bok, ”Världens första medborgare”, argumenterar Lappalainen för att staten i det antika Grekland uppkom som en reaktion mot ett maffialiknande klansamhälles hämndkultur. När vem som helst kunde få tag i vapen var man tvungen att skapa en sorts demokrati med folkförsamlingar och domstolar för att förhindra blodbad och inbördeskrig. Klansystemet ersattes av en stat som skulle ge ett mer fungerande medborgarbeskydd.
Så vad händer när staten abdikerar?
Ur ett svenskt perspektiv kan den frågan vara värd att ställa. Inte minst med den nya Brå-rapporten i färskt minne.
Det är inte så många år sedan den förre moderate statsministern sa att när a-kassan havererat så får arbetslösa söka ”stöd och hjälp av sina föräldrar, sin partner eller på annat sätt”.
Någon annan tar vid
Vad händer om polisen inte kommer när man ringer? Vad händer när skola, äldrevård och andra centrala samhällsfunktioner reas ut till oligarker med rätt partibok? Vad med vårdköer, förlossningskris, sjunkande kunskapsresultat i skolan? En samhällsservice på reträtt? Vad händer när 100 000 personer tvingas gå ner i arbetstid eller sluta jobba för att ta hand om sina gamla föräldrar?
Vi vet ju svaret. Det kommer alltid finnas någon som erbjuder sammanhang och skydd.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.