Utan facken faller samhället sönder
När OECD sammanfattade Sveriges ekonomiska utmaningar var de ekonomiska klyftorna ett av de problem man pekade på. Sedan början av 1990-talet har inkomstskillnaderna i vårt land ökat fortare än i andra OECD-länder.
Organisationen pekar bland annat ut bostadssituationen, integrationen och trygghetssystemen som verktyg för att förhindra att det svenska samhället glider isär. Men om vi vill sträva efter ett jämlikt samhälle finns det ytterligare en faktor vi kommer undan. Den fackliga organisationsgraden.
Nordisk modell
I går presenterade tankesmedjan Tiden en rapport som handlar om fackföreningsrörelsens betydelse för den nordiska modellen. Författaren, Mats Wingborg, har gått igenom situationen för löntagarorganisationerna i Norden och Europa.
I en internationell jämförelse är de nordiska fackliga organisationerna fortfarande starka. Ändå har organisationsgraden sjunkit, också här.
Det är knappast en tillfällighet. I Sverige rasade organisationsgraden kraftigt 2006, efter den borgerliga regeringens attack på a-kassan.
Det har påverkat maktbalansen på arbetsmarknaden, men också förutsättningarna för att skapa välfärd och jämlikhet. Därmed blir fackförbundens problem också ett samhällsproblem.
Politiska beslut
Den sjunkande organisationsgraden är resultatet av politiska beslut. Därför kan politiska beslut också underlätta de fackliga organisationernas arbete. I rapporten ges några exempel.
Sambandet mellan a-kassan och de fackliga organisationerna måste finnas kvar, hur mycket det än retar liberala politiker. Vid sidan av avdragsrätt för fackföreningsavgiften - något Magdalena Andersson nu har föreslagit - skulle till exempel reglerna för tillfälliga anställningar kunna skärpas.
Allt skulle förstås uppröra en borgerlighet som alltid pratar om att begränsa fackens makt och om lagar som ska tvinga ner lönerna.
Ytterst handlar det om vilket sorts samhälle vi vill ha.