Världens värsta plats? Snabbkassan på ICA
Antagligen världens sämsta ”effektivisering”
Det finns flera mysterier här i världen. Bermudatriangeln är ett. Eller vad som kom först: hönan eller ägget?, är ett annat.
Ett tredje är snabbkassorna. Varför finns de? Egentligen?
Visst är det skönt att slippa bli granskad av en kassör när man i mjukisbyxor en fredagskväll köper ett kilo lösgodis, fryspizza, läsk och chips till sig själv. Eller går till kvartersbutiken så pass ofta att personalen förstår att snabbnudlar är ens huvudföda.
Lika pinsamt som att ertappas på gatan med ett nyköpt tolvpack toapapper.
Snacka om walk of shame, skammens golgata. Alltså kassa två på ICA.
Snabbkassorna infördes med motiveringen att handlingen skulle bli enklare och snabbare. Det blev motsatsen.
Alla som gått till en snabbkassa vet vad jag menar.
Köper man något som inte är kvadratisk är det alltid en streckkod som inte funkar. Då behöver man vänta i minst tio minuter innan en av butikens två anställda kommer lunkandes till undsättning. Detsamma gäller om man ska köpa ipren, energidryck eller tobaksprodukter.
Och då är inte ens tiden vid grönsaksvågen inräknad.
Utöver det är maskinerna lynniga, överkänsliga. Råkar man som ens nudda sina varor på den superlilla ytan man har till sitt förfogande får datorn blodvittring. Sirenen ovanför kassan börjar aggressivt blinka i rött. Allt låser sig. Och man hamnar i klorna på butikspersonalen. Igen.
Om man mot all förmodan lyckas ta sig igenom överstående hinder kan det ändå bli stopp. Det är nämligen dags för *trumvirvel* avstämning! Det innebär alltså att någon i butikspersonalen ska komma förbi – ännu en gång – för att ta upp varenda vara du precis skannat och skanna om det.
Och då har jag inte ens tagit upp faktumet hur svårt det är att betala med kontanter eller pantikvitton. Eller för någon som inte är så tekniskt bevandrad.
Snabbkassorna ses som en naturlig del i den samhällseffektivisering vi genomgår. Och ibland kan jag erkänna att ja, det är smidigt. Men samtidigt är det svårt att veta vad målet med denna eviga effektivisering är?
Att vi som kunder aldrig någonsin ska möta en människa i butikerna?
Att vi ska ta bort all mänsklig kontakt och bara kommunicera med skärmar så långt det går?
Som om vi inte redan var tillräckligt skärmberoende.
Kanske är snabbkassorna, i någon mätning någonstans, de facto snabbare än en vanlig kassa. Men det känns inte så. Dessutom väcker de irritation som inte ens den mest näsvisa kassörskan kan bräcka.
Att matbutikerna förvandlat kunder till sina egna kassörer borde dessutom ha gjort maten billigare. Det vet varenda en av oss att den inte har blivit.
Allt som har hänt är att det är färre riktig personal i butikerna. Men med lika många problem.
Det enda som verkar förbli stabilt är miljon-bonuserna till cheferna.
Nu kanske någon vill vara putslustig och säga att man minsann kan gå till en vanlig kassa om man vill? Okej, Sherlock. Men problemet är att det sällan sitter personal där. Kassörskan är nämligen nästan alltid på språng någon annanstans.
Typ till ännu en avstämning. Antagligen hos Satan.