Det är inte synd om vårdkapitalisterna

Vårdföretagen känner sig miss­förstådda. Det är i alla fall det ­intryck branschorganisationens näringspolitiske chef Håkan ­Tenelius ger när han pratar med ­Dagens Industri.

Trots väldiga expansionsmöjligheter drar företagen ner på nyanställningar och investeringar.

”Den politiska osäkerheten hämmar ­utvecklingen”, säger Tenelius och efter­lyser ”långsiktiga blocköverskridande överenskommelser”.

I går föreslog regeringens egen samling vårdföretagare i ”välfärdsutvecklingsrådet” dessutom nya lagar för att skydda branschen mot snåla politiker.

På ett plan är det lätt att förstå vårdkapitalisternas önskan. Vilket företag skulle inte önska sig långsiktiga spelregler som garanterade rätten att år ­efter år fortsätta att tjäna pengar.

Problemet är bara att det sällan är så marknader fungerar. Fråga bara några av dem som nu varslas inom industrin.

Problemet är dessutom att det inte är så demokratin fungerar. Ett mått av ­osäkerhet finns alltid i människors val, och en stor del av svenska folket är tveksamma till att deras skattepengar ska användas för att betala vinster i privata bolag. Det ändras knappast av vård­företagens självömkan.

Att bolagens redovisning är allt annat än tydlig lär inte göra saken bättre. Inte ens vårdföretagens egen branschorganisation – som gärna vill lyfta fram alla investeringar – lyckas få en helhetsbild över affärerna.

Nu hoppas vårdkapitalisterna på social­ministern. Hans arbete med självreglering och en ”etisk plattform” ska, hoppas branschen, ge fasta spelregler.

Tydligare kan det knappast ­sägas. De som söker sig till Göran Hägglund för långsiktighet och en fast punkt ­borde nog fundera en gång till innan de ger sig in i en verksamhet som ytterst alltid är beroende av skattepengar och politiska beslut.

Följ ämnen i artikeln