En partiledare får faktiskt inte ljuga
1 OKTOBER 2013. Välfärd
Jag tror att det finns en särskild plats i helvetet för politiker som medvetet ljuger sina väljare rakt upp i ansiktet.
Så här sa Göran Hägglund i sitt stora linjetal på Kristdemokraternas riksting i Karlstad i förra veckan:
– Den offentliga sektorns skatteintäkter har alltså ökat rejält sedan alliansregeringen tillträdde. 2012 var intäkterna 150 miljarder kronor större än 2006! Resurserna till skolan, vården och omsorgen har ökat med minst 115 miljarder. Det är nästan 25 procent!
Göran Hägglund är en begåvad person, och en erfaren politiker. Han vet mycket väl att det han sa inte var sant. Det var inget misstag, inget snabbt svar på en svår fråga som landade lite fel. Det var ett väl förberett tal, ett av de viktigare i Hägglunds karriär.
Så här är det. Skatteintäkterna i kronor och ören ökar varje år i takt med inflationen, och i takt med att befolkningen ökar.
Räknar man bort inflation och att befolkningen ökar har skatteintäkterna lett till ungefär noll procent i resursförstärkning till vården, skolan och omsorgen under Göran Hägglunds tid.
Eller som Annika Wallenskog, sektionschef på avdelningen för ekonomi och styrning på Sveriges Kommuner och Landsting, uttrycker saken.
”Skatteintäkterna till kommuner och landsting har ökat ungefär i samma takt som de demografiska förändringarna mellan 2006 och 2012”.
Det är väldigt stor skillnad mellan ingenting och ”nästan 25 procent”.
Konflikten i svensk politik har förflyttats. Medelklassen har börjat få ont i magen, i takt med sjunkande skolresultat och rapportering om problem i vården.
Vi går mot ett välfärdsval, och regeringen börjar uppenbart ladda för ett långt och smutsigt krig om ”verklighetsbilden”. I stället för att försvara sina politiska vägval, verkar strategin nu vara att försköna och glida på sanningen. På regeringens presskonferens inför höstens budget försökte Fredrik Reinfeldt förtvivlat hitta sätt att räkna som visade att man visst satsat. 30 miljarder till ”välfärdens kärna” sedan 2006 var det han förmådde skrapa ihop.
Under samma period sänktes skatten med 140 miljarder. Det nämnde inte Reinfeldt.
Svenska Dagbladet avslöjade i helgen att 2 405 vårdplatser har försvunnit under de senaste tio åren. Inget annat land i OECD har minskat antalet platser så mycket som Sverige.
De svenska skolresultaten sjunker, och skolan sorterar allt hårdare efter klass.
Så ser verkligheten ut i dag. Det vet folk, och sådant som människor upplevt själva är svårt för politiker att snacka bort.
Men val handlar också om framtiden. Och då blir det ännu svårare.
Frågar man Konjunkturinstitutet, regeringens egen expertmyndighet, så sker dagens skattesänkningar på bekostnad av morgondagens vård, skola och omsorg. Reformutrymmet är slut, nästa mandatperiod väntar antingen skattehöjningar, nedskärningar eller slopat överskottsmål. Antagligen en kombination.
I Anders Borgs egen budget finns beräkningar som visar att andelen sysselsatta som jobbar i kommunalt finansierad verksamhet minskar under åren som kommer. Detta samtidigt som alla prognoser visar att behoven ökar, till följd av fler äldre och ökade krav på kvalitet.
LO-ekonomen Torbjörn Hållö skrev på Twitter att den prognosen kan bli ett ”dödligt gift” för Alliansen i nästa års valrörelse. Det kan han nog ha rätt i.
Behoven ökar, resurserna minskar, och ekvationen går helt enkelt inte går ihop. Vad Sverige skulle behöva är politiker som utgår från verkligheten, och ger svar på vilket samhälle de vill ha.
Inte sådana som blåljuger.