Ska Sverige slåss till sista finska infanterist?
Elisabeth Svantesson gör Sverige mer sårbart
Men, Putin har ju inga kläder på sigSnacka går ju.
Och det är Sverige ganska bra på.
På Folk och försvar i början av året redovisade regeringen en mycket brutal bild av verkligheten.
"Det kan bli krig i Sverige" sa ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin (M).
Med brinnande blick pekade han på var och en av oss. ”Är du ledande befattningshavare?”, ”Är du kommunalråd?”, ”Är du arbetstagare?”, ”Är du privatperson?”.
Alla måste nu ta sitt ansvar, var budskapet. Vänta inte på order uppifrån, vänta inte på att någon annan gör något –gör vad du kan nu.
”Vem är du om kriget kommer?”, frågade Carl-Oskar Bohlin (M) myndigt.
Elisabeth Svantesson (M) hade ett, hur ska jag säga, lite annat tonläge när hon i veckan presenterade regeringens syn på rikets finanser. Det var vid den årliga kräftskivan på statsministerns sommarnöje Harpsund. Solen sken och Harpsundssjön glittrade i takt med prognoserna.
Krisen är nu över, inflationen är bekämpad och inför andra halvan av mandatperioden kan regeringen satsa på massor av roliga saker. Inför valet blir det ännu mer, kunde man höra mellan raderna. Det är skördetid för Tidö.
Journalisterna erfor också, som brukligt är, diverse mer konkreta löften. Slopad flygskatt fick mest uppmärksamhet. Men det finns en lång lista på andra föreslagna skattesänkningar. Åtta förslag har gått på remiss inför budgeten, inklusive att behålla det högre taket för rotavdrag och ett ytterligare jobbskatteavdrag. Vad har gått igenom? De kommande veckarna kommer vi att översköljas – skedmatas – med vad partierna lyckats förhandla igenom.
Vem är du om kriget kommer?
Elisabeth Svantesson är i varje fall jultomte.
Sitter ministern för civilt försvar och finansministern i samma regering? Det känns som en berättelse om två helt olika världar.
I den ena har Ukraina just invaderat Ryssland och på några dagar ändrat förutsättningarna för kriget till det bättre, men också till det mer osäkra och riskfyllda. I våra grannländer, Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen tar man det på extremt stort allvar. Polen lägger över fyra procent av BNP på försvaret och förbereder sig för att inom några år möta en rysk attack. De baltiska staterna bygger gränsbefästningar och Finland upplever allt mer rysk hybridkrigföring. Som när Ryssland skickat flyktingar mot finska gräsen.
Donald Trump kan fortfarande vinna valet i USA vilket kan ställa Nato inför sin största kris någonsin. Och även om han förlorar tyder det mesta på att han återigen har förberett en statskupp och placerat ut sina allierade på olika ställen i valmaskineriet och högsta domstolen. Lyckas han denna gång?
I den andra världen är det skördetid och dags för regeringspartierna att blicka mot nästa val. De vill ju bli omvalda trots allt. Budgetpropositionen ska presenteras 19 september så vi har plågsamma veckor framför oss.
Men det är ingen skördetid. Ingenting är normalt. Lever regeringen i en drömvärld? För problemet med Elisabeth Svantessons retorik är att den säkerhetspolitiska utvecklingen struntar i hennes prognoser. Dessutom går det snabbt. Vem visste för tre veckor sedan att Ukraina skulle invadera Kursk-området? Krig är oförutsägbart.
Jag vänder mig mot retoriken, men även mot politiken.
När Försvarsberedningen presenterade sina förslag i våras lät den mer som Carl-Oskar Bohlin än Elisabeth Svantesson. På område efter område mörknar molnen samtidigt som vi till stor del inte är förberedda. De flesta kunniga bedömare höll med om beredningens analys och slutsatser, men med två viktiga invändningar. Pengarna räcker inte och det tar för lång tid att genomföra vad som krävs.
I dag är läget ännu sämre.
Men när det kommer till detta, då håller Elisabeth Svantesson hårt i plånboken.
Och det handlar inte bara om det militära försvaret. Utan fungerande infrastruktur, välfärd och myndigheter på olika områden kommer inget annat heller att fungera. Pandemin påminde oss brutalt om att vi behöver en civil beredskap på en helt annan nivå än vi har haft. När Finland öppnade sina beredskapslager fick regeringen informera svenska folket om att vi sålt våra.
Hade inte EU-kommissionen drivit fram forskning, produktion och upphandlingar av vaccin hade vi stått oerhört ensamma. Solidariteten i EU räddade oss, inte vår egen beredskap.
Och en ny pandemi är bara en av flera händelser vi behöver vara förberedda på. Stockholms traumasjukvård är så underdimensionerad att den inte skulle klara en större terrorattack, trots att vi ligger på hotnivå fyra av fem.
Hur kan svenska politiker tillåta sjukvårdskrisen att bara fortsätta och infrastrukturen att rasa ihop? Vem är du om kriget kommer?
Livsmedelsförsörjningen är till så liten andel svensk att vi inte kan försörja oss utan import. Som går över havet. Som marinen inte är dimensionerad att försvara. Och upprustning av marinen? Ja, den är också skjuten på framtiden.
Och så vidare.
Sanningen är att vår samhällskostym är för liten. Från sjukvården, skolan, vägar och järnvägar till det militära försvaret lägger vi för lite pengar på att få vårt samhälle att fungera. Allt är för tunt, för sårbart och för långsamt.
Att i detta läge prata om sänkta skatter är befängt. Men det är alltså där vi är.
Det har pratats ganska mycket sedan Nato-medlemskapet om att Sverige behöver formulera en ny försvarsdoktrin. Enkel, rak och begriplig.
Förr sa vi ”Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”.
Jag har inte hört någon lika effektivt sammanfatta Sveriges nya politiska inriktning. Men Elisabeth Svantessons pressträff ger vatten på en kvarn jag funderat på sedan Försvarsberedningen presenterade sin ekonomiska kalkyl. Finansdepartementets nya doktrin är tills vidare att någon annan ska försvara oss.
”Sverige slåss till sista finska infanterist.”
Tyvärr kommer ett och annat av våra grannländer känna igen sig.