Kristersson borde äta en frukost i Södertälje
”När folk är desperata går de med på vad som helst”
På Armeniska föreningen i Södertälje är det fest på lördagsförmiddagar. När Aftonbladet ledare är på besök är lokalen fylld av folk och rörelse, nybakta bakelser och välkomponerade tallrikar med sallader och soppor. Att sextio procent av de leende personerna här inne saknar jobb är svårt att tänka sig. Det är åtminstone verksamhetsledaren Raffi Minassan uppskattning.
Han berättar att de flesta av medlemmarna kom till Sverige från Syrien 2015. Många började arbeta ganska direkt, men med otrygga anställningar, som de förlorat i takt med pandemins utbrott. Minassan beskriver hur föreningen hjälper medlemmarna med att söka jobb, förbättra svenskan och sköta digitala ansökningsprocesser.
– Men det är tufft, jag är själv arbetslös, säger Raffi Minassan.
Han har tidigare arbetat som truckförare men blev uppsagd som en konsekvens av sist in – först ut-principen. Hans engagemang i Armeniska föreningen är bara ideellt.
Jag lämnar Armeniska föreningen och möter den pensionerade studie- och yrkesvägledaren Jiri Kminek. Han vinkar åt flera förbipasserare medan vi promenerar genom den mörka gallerian på väg mot biblioteket. Väl framme inser vi att det är stängt, biblioteket i Södertälje öppnar inte förrän klockan tolv på lördagar.
– Tiden har förändrats här i stan. Pengar och pris på tjänster har blivit helt avgörande i samhället. Blir det kallt för dig om vi sitter på torget istället?
Jiri Kminek vet vad han pratar om, i flera decennier har han arbetat med att hjälpa invandrare att komma ut på arbetsmarknaden i Södertälje. Han beskriver en stor kontrast jämfört med när han själv kom till Sverige i slutet av 70-talet.
– Då jagade arbetsgivarna folk på flyktingmottagningarna. Jag blev erbjuden nio olika jobb direkt.
Enligt Kminek leder arbetslösheten till en ökad svart marknad. Han pekar mot bostadshusen i den grådisiga horisonten bakom fruktförsäljarna.
– Där uppe i Glasberga arbetar säkert hälften av byggkillarna utan tillstånd. Det finns folk här i Södertälje som går ner till 50 kronor i timmen. När folk är desperata går de med på vad som helst.
Den sista meningen ekar i mitt huvud medan jag går tillbaka till festen på Armeniska föreningen. Där bjuder tvåbarnsmamman Marin Sarqis mig på mat. Det är hennes man som har lagat. I Syrien var han en framgångsrik kock, i Sverige är han arbetslös sedan restaurangen han jobbade på i Flemingsberg brann ner. Marin Sarqis har arbetat som skrädderska, både här och i Syrien. Men sedan pandemin lever de båda på A-kassa.
– Jag vill jobba, jag kan göra vad som helst. Jag är inte kräsen. Men jag är ändå glad, jag tackar gud varje dag för att vi fått komma hit, jag älskar Sverige fast att jag inte får jobb, säger hon.
Sarqis ler, kysser sina fingrar och tittar upp mot det slitna taket i källarlokalen.
Jag tänker på de människor jag mött på Armeniska föreningen när jag några dagar senare hör Ulf Kristerssons vassa ord under Agendas senaste partiledardebatt. Moderaterna vill modernisera arbetsmarknaden, skärpa bidragen och skapa “flexibilitet”.
– Det ska inte löna sig att vara långtidsarbetslös om man är kapabel att jobba, vilket det gör i Sverige idag, säger han.
Det räcker med en förmiddag i Södertälje för att förstå att moderaternas idéer inte bara är världsfrånvända. De riskerar att förvärra en situation som redan är katastrofal.
Kristersson verkar totalt bortse från att den ökade arbetslösheten är ett resultat av en arbetsmarknad som redan är otrygg. Jag välkomnar honom att själv äta en lördagsfrukost hos den Armeniska föreningen i Södertälje innan han talar om att det lönar sig att leva på bidrag.