Kärnkraften – en maktfylld symbol
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-02-04
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Varje sydsvensk semester fördunklas av stora, otympliga kärnkraftverk med skorstenar som ogenerat pekar upp mot himlen. Ringhals står som dyster silhuett vid små segelturer i den idylliska lilla halländska skärgården. Barsebäck, äntligen på väg att monteras ned, skuggar den gudomliga kuststräckan från Köpenhamn till mitt favoritmuseum, Louisiana.
Ett år vandrade jag i det rostfärgat skulpturala landskapet runt Utah, Coloradoplatån. Skönheten kan ställas mot det svarta 50-tal då tusentals arbetare slet uran ur berget. Med tiden gnagdes deras kroppar sönder av lungcancer, leukemi och dödliga förgiftningar. Arbetarnas offer åt den väldiga amerikanska kärnkrafts- och kärnvapenutbyggnaden.
De båda sidorna hör evigt samman: fredlig kärnkraft – dödliga och förgiftande kärnvapen. Mohamed El-Baradei, som fått Nobelpris och sköter IAEA, sammanfattar: ”Skulle en stat med fullt utvecklad kärnkraftkapacitet av någon anledning besluta sig för att bryta sig fri från sitt åtagande att inte utveckla kärnvapen, är de flesta experter eniga om att ett kärnvapen skulle kunna produceras inom ett par månader.”
Ett hoppfullt budskap för president Ahmadinejad som styr Iran och vill utvidga sitt välde.
Knäfallet inför kärnkraftsteknologin förbinder mullorna i Iran med ägare, företagsledare och en och annan berusad löntagare i den lilla idyllen Östhammar, Forsmarks centrum.
Kommunalrådet Söderblom (m) på plats uttalar en syn på öppenhet och information som skulle mötas av nickande bifall i Teheran.
Medborgares kunskap om den usla, kanske kriminella ordningen vid kärnkraftverket kunde, sa hon, ut nyttjas för att skapa kaos. Precis sådana metoder som Hitler ägnade sig åt, la moderatpolitikern till med ett lån från Maud Olofsson.
Sista, verkligen sista, gången jag höll politiskt torgtal var en vinterdag 1980. Stortorget i Malmö och slutspurten inför den manipulerade folkomröstningen om kärnkraft.
Jag har ett vagt minne av att jag attackerade Gösta Bohman. Han hade sagt att han gärna bodde i en kärnkraftsreaktor eller något liknande. Högerns machopolitiker sa ofta sådant. Mer bestämt påminner jag mig att linje 3:s andre talare den gången var centerpartisten Börje Hörnlund, med tiden minister.
Oändligt länge sedan och Hörnlunds nej har strukits. Och den energiska näringsministern är inte främmande för att dra i gång uranbrytning i landet.
Den här veckan har jag gång på gång lyssnat till miljöministern Andreas Carlgrens oändliga ordmassor (hur många utsläppsrätter har han?). Ett försök till tolkning: han är missnöjd med Forsmarks ledning (är något annat möjligt?) men nöjd med Kärnkraftinspektionen. Men oklart vad han anser om kärnkraften och avvecklingen.
Miljökrisen har tillfälligtvis piggat upp kärnkraftslobbyn. Reaktorer reses bland annat i Finland och Tony Blair, som sedan fyra år tillbaka mist sin magiska politiska magi vill följa efter. Kärnkraftens entusiaster betraktar sig som bärare av modernisering, det manligt kärva förnuftet och den kameralt strama ekonomiska kalkylen.
Annars har kärnkraftsindustrin slukat hundratals miljarder i subventioner. Den förgiftar naturen för evigheter och kostnaderna för det dödsbringande avfallet syns aldrig i bokföringen.
De militärt massövervakade transporterna av kärnavfall genom Europa är parader över en döende industri och illustration över storskalig, extremt riskabel teknik (terroristhoten bland annat) som tvingar fram en minutiöst övervakande stat.
Entusiasmen för kärnkraft kan mätas i könstermer. En tydlig majoritet av kvinnor röstade 1980 för avveckling. På EU-nivå visar det sig att två tredjedelar av kvinnorna är avvisande eller starkt skeptiska.
Ingen slump alltså att Ségolène Royal, socialisternas presidentkandidat i Frankrike, som miljöminister stängde det galna projektet Superphénix, en tekniskt hotfullt darrig bridreaktor. Hon säger nej till högerns plan att bygga ytterligare kärnkraftverk i det land som redan snubblar över reaktorer.
I den region där Royal styr, Poitou-Charentes, är snart all energiförsörjning förnybar och runt den nya tekniken växer avancerad grön industri och ekologiskt jordbruk.
Den 17 mars drar fem demonstrationer mot kärnkraft genom Frankrike med krav om stängning av 34 reaktorer.
Det tog en fejkad folkomröstning och 25 år innan en enda svensk reaktor började släckas för världen.