Det var faktiskt inte bättre förr
Publicerad 2017-01-16
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det har sagts många gånger nu, att 2016 varit ett förfärligt år. Det som kunde gå åt skogen har också gått åt skogen, och att döma av tonen i förra veckans riksdagsdebatt så kommer det att fortsätta.
Trump är bara början. Sedan har vi ryska militärer, kriminalitet i förorterna och religiös extremism. Och svenska värderingar, vad nu det är.
Krisstämning
Det måste vara länge sedan krisstämningen vilade lika tungt över en partiledardebatt i riksdagen. Och det trots att somligt går riktigt bra. Arbetsförmedlingen rapporterar till exempel att antalet varsel under förra året är det lägsta sedan före finanskrisen.
Ändå var stämningen i regeringen nog muntrare för åtta år sedan, vintern 2008 och 2009. På den tiden pratade Maud Olofsson - då näringsminister - och Anders Borg - finansminister - om “superpaketet” så snart de fick tillfälle.
Visst pratades det om kris, men knappast med någon inlevelse.
Att varselsiffrorna justerades upp för varje vecka och att till sist omkring 100 000 jobb i industrin bara försvann nådde liksom aldrig fram.
Själv åkte jag under vintern och våren 2008 och 2009 runt i det producerande Sverige.
Försäkra bostadslån
I december besökte jag Arvika, där mer än 1 300 personer antingen varslats eller redan förlorat sitt jobb. Bankernas kontantautomater uppmanade kunderna att försäkra sina bostadslån mot arbetslöshet.
På vägen hem kommer jag ihåg att redaktionen ringde och ville ha en text om ännu ett stort varsel från Volvo cars i Göteborg.
Jag besökte Långshyttan, där facklubbens ordförande berättade om förhandlingarna om att säga upp drygt 30 av hans medlemmar.
“Inget man vill uppleva igen”, sa han.
Naturligtvis var det bara början.
Förkortad arbetstid
En annan resa gick till Hagfors. Där hade fackklubben och företaget enats i ett försök att rädda jobben. Resultatet blev ett avtal om tillfälligt förkortad arbetstid, och om sänkt lön.
Senare undertecknande IF Metall ett liknande avtal för hela landet. Förbundet har hävdat att det räddade 10 000 jobb. När regeringen vägrade inse situationens allvar fick fack och arbetsgivare ta ansvar.
Jag kommer ihåg hur jag försökte berätta. Jag ville ju att industrikrisen skulle stå på den politiska dagordningen, att statministern skulle vakna ur sitt vegetativa tillstånd och näringsministern sluta ha sin självbelåtna min.
Fatta att det var kris
Jag ville att Stockholm skulle fatta att det var kris.
Nu känns det nästan tvärt om. Som om jag borde berätta för partiernas ledare att det trots bostadsbrist, kriminalitet och växande klyftor faktiskt är en hel del som fungerar. Människor som får jobb, företag som tar hem order och bostäder som äntligen byggs.
Det är faktiskt också Sverige 2017.