Vreden kokar i kön till ersättningsbussen
Järnvägskaoset är inte värdigt Sverige
Jag vet inte hur många hundra tågresor jag gjort. Jag vet inte ens hur många ledartexter om den svenska järnvägen som jag har skrivit. Men där jag står tillsammans med andra strandsatta och tittar efter en ersättningsbuss som inte kommer är det en sak jag faktiskt vet.
Det här fungerar inte. Det är inte så här järnvägen i ett av världens rikaste länder kan vara organiserad. Det är för dåligt och något behöver förändras.
Mina medresenärer letar förtvivlat efter information i olika appar. Avgångstiden för den ena ersättningsbussen efter den andra passerar utan att någon finner det mödan värt att berätta för oss vad som händer.
När en ersättningsbuss till sist parkerar nästan flyr chauffören. Han måste få sin rast.
Vreden och desperationen nästan kokar. Människor har ju lovat att komma hem till sina familjer.
Och människor på väg hem från jobbet är inte ensamma. I vinter har trafiken på Malmbanan mellan Kiruna och Narvik stoppats av urspårade tåg två gånger. Att malmtågen inte går kostar 100 miljoner kronor, om dagen.
I årets bokslut varnar LKAB för att järnvägens brister hotar företagets expansionsplaner. Och gruvbolaget är inte ensam om att slita sitt hår när järnvägstransporter inte fungerar.
Går inte godstågen hamnar jobb och investeringar i ett land där järnvägen fungerar. Så enkelt är det.
Så länge jag kan minnas har politiker av alla färger pratat om att satsa på tågen. Och ändå står jag här.
Häromdagen öppnade Socialdemokraterna för att i alla fall utreda om Trafikverket borde delas upp. En idé som Vänstern och Miljöpartiet drivit länge.
Tydligen tog det emot för Socialdemokraterna att komma till samma slutsats. Det är lite märkligt. Sammanslagningen av Banverket och Vägverket var ju faktiskt något Reinfeldtregeringen genomförde.
Nå, nu har i alla fall också Socialdemokraterna kommit fram till att det inte riktigt fungerar.
Jag är inte vara säker på att en tudelning av en statlig myndighet är lösningen på min frustration över att tågen inte går. Jag vet ju att problemen handlar om politiska försummelser som sträcker sig decennier tillbaka.
Jag vet att avregleringen av spårtrafiken bidrar till kaoset, och att trafiken har ökat. Men det hjälper varken mig eller mina medpassagerare.
Det är möjligt att ett återupprättat Banverk är en del av lösningen. Det är säkert att nya stambanor, ett bättre organiserat underhåll och – kanske framför allt – mycket mera pengar skulle ge oss fler tåg som gick i tid. Förmodligen kommer staten att behöva låna.
Jag kan inte se den beslutsamheten. Inte hos någon.
Till sist sprids ett rykte. Tågen har kanske börjat gå igen. Fem minuter senare lämnar jag centralen. Frustrationen rinner sakta av mig. För den här gången.