Berömt gräl som komedi

Svenska Teatern i Helsingfors gästar Göteborgs Stadsteater med Vem är rädd för Virginia Woolf?

helskärm

TEATER Sällan är man väl så kvick i både tanken och repliken som vid ett gräl. Detta enkla och något ledsamma faktum ligger till grund för Edward Albees pjäs Vem är rädd för Virginia WoolfI och i än högre grad för den galghumoristiska uppsättning av den med vilken Svenska Teatern i Helsingfors nu gästar Göteborgs Stadsteater.

Vi befinner oss i en amerikansk universitetsstad och de medel­ålders makarna George och ­Martha har lyckats lura med sig ett ungt, ovetandes och nyanställt par hem efter en fest på universitetet. De förväntar sig en drink men blir i stället, liksom vi övriga i rummet, publik till en tre timmar lång uppslitande, äktenskaplig strid. Dessvärre klarar inte heller gästerna av att uppföra sig: frun spyr, sover och häver ur sig ­dumheter medan mannen blir ­förolämpad av George, förförd av Martha och förlägen över fruns beteende.

Anna Hultin gör en perfekt Martha, oberäkneligt livlig och med överläppen krökt i halvroat förakt riktar hon spydigheter mot vemhelst som råkar befinna sig i närheten. Johan Storgård är en något bufflig George, som bäst är han när han lakoniskt muttrar fram sina ständiga sarkasmer och ­tvetydigheter.

I de få stunder då komiken byts ut mot ren svartsyn fungerar ­pjäsen något sämre. ­Tonen är inte lika säker och ­tempot inte lika självklart. Tur då att de bittra gliringarna och hätska munhuggandet utgör merparten av pjäsen. För nog är det så att gräl kommer till sin rätt mycket bättre på scen än i verk­liga livet.

Mikaela Blomqvist