Dramatik med AI-huvudet på skaft
Banditsagor gör skön konst av Annika Nymans skruvade pjäs
Publicerad 2024-11-09 13.00
”Mitt bästa liv”
Det är lite du sköna nya värld över scenen. Ljuddesignat och fräscht, sparsamt och ljust möblerat. Här försiggår inga svartkonster. Tvärtom är det harmoniskt med naturfärger och vuxna Dottern (Emilia Sallhag) som bär bekvämt lösa kläder. Något injagar ändå lite obehag. Det där människohuvudet som sticker upp ur den ljusa bordsskivan.
Annika Nyman är en dramatiker som tar både den dramatiska formen och nuet på stort allvar. Hon är verksam i Malmö men numera även bekant i Stockholm som del av scenkonstkollektivet K. Polyfon. Nymans dramatik går rätt in i det mellanmänskliga, dock utan att hamna i familjedramats upptrampade spår. Dialogen hörs språkligt ”sann” och rör sig samtidigt på vitt skilda nivåer vilket öppnar för publikens tolkning. Just tolkbarheten i kombination med den språkliga precisionen i nuet är det som gör Nymans pjäser särskilt intressanta.
I nya ”Mitt bästa liv” med Banditsagor och Public plot är stoffet både hyperaktuellt och skruvat. AI-huvudet på desken är skapat för att kontrolleras och Dottern har tagit med sig det hem från jobbet. Nånstans hägrar drömmen om en framtida licens men Dottern är själv också förälskad i det artificiella Huvudet (spelat av Sanne A Boltes)
Underordningen framgår tydligt. Huvudet har ingen kropp, det ligger som en färdig maträtt under en skyddande glaskupa och kan stängas ned genom att bara lägga ett skynke över. Huvudets mycket blå ögon lyser troskyldigt stora, ändå är det lätt att läsa in känslor i den ständigt uppspärrade blicken.
Huvudet är underordnat men dras ändå in i dramat som tredje part i familjekonflikten mellan den hemlöse Dadden (Henry Stiglund) och Dottern. Och Huvudets rationella och genomtänkta svar vinner också makt. Den rena artificialiteten tycks rimma med den rena rationaliteten och blir under kvällen både en källa till skratt och till något skrämmande gränslöst.
Svårigheten att sätta gränser plågas vi nog alla mer eller mindre av. Nånstans finns vi mellan den kroppsliga och självbedräglige Dadden på desperat flykt från det förgångna och det glasklart framåtblickande Huvudet. ”Mitt bästa liv” skapar med ömsint humor och argumentation en angelägen och rolig uppdatering mellan (kännande) kropp och (tänkande) huvud så att det känns både nytt och angeläget. Den välspelande ensemblen gör skön konst av stoffets brottytor och från Inkonst i Malmö går man glatt road och med ett litet hål av oro.
Rave, frihetslängtan och 90-talsnostalgi