Hon som inte bangade
Cecilia Djurberg ser monologen ”Bang” – en tidsresa för murvlar
Uppdaterad 2018-04-24 | Publicerad 2018-04-23
Den första meningen i en text är viktig och den svåraste att skriva. Det kunde vara ett citat från vilken skrivande människa som helst, men på Stockholms stadsteater formar orden just nu nyckelreplik åt Anna Takanen i rollen som den legendariska journalisten Barbro Alving (1909–1987), känd under signaturen Bang och feministisk förebild för många skribenter.
Magnus Lindmans nyskrivna monolog, som utgår från Bangs egna texter, börjar med att stjärnreportern har svårt att hitta en bra början.
I Kulturhusets underjordiska dansstudio sitter publiken och väntar längs väggarna medan Anna Takanen ruvar, i grå dräkt och porträttlikt extravadderad skepnad i skuggan, längst bak vid betongväggen, och pratar om dåliga sätt att börja på, i stället för att bara sätta igång.
Väl uppe på den underbelysta scenplattformen, med skrivbord, skrivmaskin, bakelittelefon, järnsäng och vintageaskkopp gör hon publiken till medresenärer på denna nostalgiska reportageresa genom Bangs liv, där uppskjutardjävulen och prestationsångesten disponerar mycket utrymme. Takanens kommenterande porträtt blir en fin nyansering av människan bakom denna kärring mot strömmen, hon som bitchade mot Vilhelm Moberg och gjorde sig omöjlig på DN efter att ha gått i klinch med chefredaktören Herbert Tingsten i kärnvapenfrågan.
”Åh, Bang, säger folk och får något drömmande i blicken”, utbrister Takanen, lite sådär ironiskt i rollen och spelar tacksamt på den romantiserade bilden av Bang. Hon analyserar foton – som det, där hon tar en cigg invid en ihjälskjuten soldat, eller det där hon återser sin dotter efter ett års frånvaro – och känner sig som en turist i verkligheten. Som journalist är det lätt att känna igen den där distanserande yrkesblicken.
Även om iscensättningen andas väldigt mycket tidsresa till papperstidningarnas glansdagar, då denna kvinnliga journalistpionjär bröt mark åt kommande murvelsystrar på bekostnad av familjelivet och med alldeles för många glas whisky i kroppen, finns ändå beröringspunkter med vår tid. När Bang oroar sig för demokratin och säger att ”världen håller på att gå åt helvete, det gäller att analysera, inte bara tycka” skickar hon ett tänkvärt telegram rakt in i vår mediesamtid.
Dock skönt för Bang att hon slapp uppleva den, med hatfyllda mejlkorgar och ord som ”klickbarhet” – ett ord hon får höra att hon aldrig behöver lära sig, just som hennes allra sista deadline infaller.