Ett fultrick till protest

AASE BERG läser om författares självmord och blir gripen. Och bråksugen

Jag blir förbannad när jag läser antologin Att göra av med sig själv, förbannad på flirten med döden. En nära vän har precis dött i bröstcancer. Jag har dessutom nyligen recenserat Anders Paulruds bok om sin lungcancer, Fjärilen i min hjärna. De här döende människorna visste mer om döden än vi som fortfarande inte, såvitt vi vet, har den som ett nära förestående hot i kroppen. Dödslängtan var inte precis på tapeten i deras läge, dödslängtan är en lyx för de inbillat odödliga.

Det är ett jobb på ungefär hundra hundår att se livet som en gåva snarare än ett straff, det vill säga att inse att man inte är odödlig. Själv har jag lärt mig att gilla livet, trots att det utspelar sig inom ramen för en förtrycksapparat. Därför vill jag bara gorma ”skärp er och skaffa ett jobb” åt alla självmordskandidater.

Men om jag coolar ner lite är det förstås inte självmördarna jag vill åt, särskilt inte de som tar livet av sig på grund av depression eller psykisk sjukdom. Och som många skribenter i antologin också påpekar: dödslängtan är bara längtan efter ett värdigt liv, eller efter något bättre, en omstart. ”För den som vill dö är självmordet förstås bara ett ljusare alternativ än livet”, skriver Maria Öhman i sin text om Åsa Nelvin.

Behovet av ett ljusare alternativ är nu inte nödvändigtvis detsamma som behovet av totalt oberoende, men ändå ser flera av författarna självmordet som ett yttersta frihetsbevis. ”Ingen makt kan lita på den presumtive suicidanten”, skriver Bo I Cavefors, och Carl Abrahamsson anar i Mishimas harakiri ”ett skeende i vilket / Mishima / faktiskt bemästrar döden”.

Självmordets som frihetshandling är den patriarkala outsiderns käpphäst. Därför först lite info till alla grabbiga outsiders: Friheten finns någon annanstans. Det finns ingen frihet i bemärkelsen existentiellt eller socialt oberoende. All frihet utövas på bekostnad av någon annan. Existentiell frihet är en patriarkalkapitalistiskt individualistisk handelsvara, ut-övad av väldigt stora egon.

Självmord i protest mot ett ruttet och maktgalet samhälle är bara en fortsättning på det jordiska maktspelet, ett fultrick i tuppkampen faktiskt, ett sätt att försöka ta den slutgiltiga makten över alla makter. Och om det mot förmodan ändå skulle stämma att döden är detsamma som osårbart oberoende, så är den samtidigt en protest mot oberoendets motsats, beroendet. Det vill säga: en protest mot kärleken. Det är frihetslängtan som närhetsfobi.

Och som flera antologimedverkande skriver, till exempel Cornelius Jakhelln i en vacker liten text riktad ”Til ei ung jente som vil ta sitt eget liv”: ”Friere blir du, om du tör å titte in i ditt svarte rom. /.../ Noen arr blir man vakrere av./.../ Såret gjör deg uangripelig”. Att sårbarheten är vägen mot det värdiga livet är en liten detalj som många suicidrebeller har missat. En sårbarhet som ligger nära det utmattat förtvivlade uthärdandet. Läs Johan Jönson: ”Kryp för fan ditt krälande jävla kryp”. Läs Amelie Björck om Sonja Åkesson och döden.

Överlag är texterna i antologin oerhört välskrivna och intressanta, och också för den som inte tycker att Schopenhauers term ”Freitod” är bättre än ordet självmord finns det många samtalspartner, som Annika Boholm Friberg, Lars Mikael Raattamaa, Athena Farrokhzad, Viktor Johansson, Johan Gardfors, Elise Ingvarsson med flera.

Trots dragen av anakronistisk romantisering, eller kanske tack vare, är den här antologin alltså irriterande på ett sätt som får mig att känna mig förbannat förtjust, bråksugen och allmänt levande.

Aase Berg