Sorgesång med humor

LENNART BROMANDER ser Torgny Lindgren ta farväl av en bygd

helskärm

I den sista av Tove Janssons Muminböcker, Sent i november, är inte Muminfamiljen själv närvarande. Några figurer kommer till deras hus, stannar där och väntar på dem, men de kommer inte tillbaka. Hela boken är ett vackert och vemodigt farväl till en värld som författaren inte längre kan upprätthålla.

Jag tänker ofta på Sent i november när jag läser Torgny Lindgrens nya roman Norrlands Akvavit. Författartemperamenten är olika, men det handlar om samma sak. Åren kring 1950 frälste predikanten Olof Helmersson nästan alla människor i trakten av Avabäck i det inre Västerbotten. I Norrlands Akvavit återvänder han femtio år senare med ett nytt budskap, upptäcker att själva bygden visserligen finns kvar, men människorna som levde där är antingen döda, döende eller utflyttade.

Det budskap han bär med sig är något udda för en gammal frälsare. Han har nämligen kommit på att han hade fel, Gud finns inte, och nu är det dags att avfrälsa människorna. Men Helmerssons insats visar sig vara överflödig. Han cyklar runt och uppsöker de olika resterna av den en gång så levande bygden och finner att han knappast har något mer att uträtta. Finns det några människor kvar alls, så är de redan grundligt avfrälsta. Varken Gud eller bygden är längre vid liv.

Norrlands Akvavit är liksom Sent i november ett avsked. Man kan bara inte fortsätta att berätta fantastiska skrönor om mytiska figurer som Elis i Lillåberg om hela den bygd där myterna levde håller på att blekna bort. Den brutalt sekulariserade och urbaniserade yttervärlden har till slut besegrat även Sveriges motståndskraftigaste litterära landskap, det inre Västerbotten. Asta, som jobbar i åldringsvården, formulerar läget för bygden:

”Det var en stor glädje att det fanns gamla och sjuka att vårda. Den dag ingen längre behövde vårdas, då var det slut med bygden. Ja, de sjuka och döende var en välsignelse, de utgjorde basen för näringslivet i trakten. De var de enda som verkligen behövde föröka sig.”

Lindgren förnekar sig inte, Norrlands Akvavit må vara en sorgesång, men de underfundiga Lindgrenska ironierna får ideligen elegin att glimra till av benådad humor.

Och stämningen är verkligen just elegisk. Till och med ett mord som sker under Olof Helmerssons besök försiggår lugnt och utan dramatik. Den sedan länge i bygden ingifte ”Stockholmarn” tröttnar till slut på sin hustrus ständiga ”Vi”, som gäller dem som är födda på bygden men exkluderar honom, utbölingen. Han stryper henne. Olof får tillfälle till ett stillsamt samtal med mördaren, som ändå måste vänta till dagen därpå för att bli häktad. Detta är ju Norrlands inland, och polisen hinner inte komma förr. Först i tv ges mordet vederbörlig kriminalinramning för att bli mer medialt trovärdigt.

Lindgren är lika spefull som sorgmodig. En brännande aktualitet som svensk främlingsfientlighet turneras som ett lokalt familjedrama i Avabäck, och det senaste halvseklets avfolkning av det inre Norrland blir till en fråga om Guds existens. Författaren konstaterar att barndomsbygden är ohjälpligt döende, men likafullt gör han den till spelplats för stora samhälleliga och existentiella grundfrågor.

Och naturligtvis ger han inga svar av något slag. Olof Helmersson störs djupt i sin nyvunna ateism av två kvinnor, som bergfast tror på hans gamla budskap. Den ena har i åratal legat på sitt yttersta och väntat på hans återkomst, och den andra, Marita, visar sig till och med vara hans dotter. Slutligen förlorar sig frågan om Guds existens hopplöst djupt ner i författarens ironier:

”Man får väl tro på Gud även om man är avfälling? sade Marita. Om man skulle hava lust? Även om man med full kraft hängiver sig åt synden?

Givetvis, sade Olof Helmersson.”

Det är vemodigt att Torgny Lindgren tar farväl av sin av alla läsare så djupt älskade litterära hembygd. Att det också betyder att han lämnar den kan man däremot inte vara säker på.

Lennart Bromander