Skrivet – och läst – utan motstånd
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2007-11-28
En ohängd historia är på sätt och vis en korrekt innehållsdeklaration av Johan Gardfors debutroman. Det är en omfångsrik samling text som blandar stilar och former (inslag av poesi, lagparagrafer, saga, smutsig realism). Den låter persongalleriet innehålla exempelvis en besjälad och uppfuckad halsduk som ger sig ut på äventyr, den korsar och trasslar ihop berättelserna om en samling människor som inte är riktigt i synk med omvärlden, som lever inneslutna i egna små universum, med egna regler för logik. Den blandar gulligt och äckligt, rörande och ondskefullt till en surrealistisk röra.
Och samtidigt är det en ganska väluppfostrad och förutsägbar bok i genren experimentell prosa. Infallen är så många, formen så spretande, människornas handlande så till synes godtyckligt att jag tänker att man med de förutsättningarna hamnar i en mycket bekväm sits som författare. Ett motståndslöst berättande, som ger ett motståndslöst läsande.
Gardfors (född 1979) har arbetat med En ohängd historia under många år – sju, åtta – och jag tycker att det märks. På sina ställen är berättandet ganska stolpigt och barnsligt. Kanske är jag helt enkelt för gammal för En ohängd historia. Jag tror att jag skulle ha gillat den i slutet på gymnasiet. Ja, kanske är det egentligen en ovanligt originell ungdoms- eller snudd-på-vuxenbok. Har man aldrig sett något liknande skulle man antagligen kunna älska den djupt och innerligt. Fast jag har tyvärr sett liknande.
Men En ohängd historia är utan tvekan begåvat skriven. Jag tänker på Bruno K Öijer ganska ofta, Gardfors arbetar med samma typ av lakoniska och poetiska meningar. Jag gillar känsligheten, uppmärksamheten, detaljerna, de många vackra liknelserna. Och stämningen – nej, gillar är fel ord, för den är obehaglig, klaustrofobisk och får mig nästan att kippa efter luft, men den är imponerande omsorgsfull och konsekvent. Det finns dessutom fina historier att vaska fram ur all text. Som den om fyrvaktaren som så gärna vill sticka en halsduk att han skaffar får för att kunna göra eget garn. Det är en nästan mytisk liten berättelse.
Therese Bohman
