Gud, pappa och Hammarskjöld
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-04-18
Religiositet, särskilt den svärmiska och aktivistiska, är en stötesten för vår tids intellektuella. Därför är Göran Sahlbergs ämnen och miljöval särskilt intressanta; både i novellsamlingen Ängeln i skivans mitt (2003) och i den nyutkomna romanen När tiden tog slut skildras passionerat religiösa människor. Här finns en inlevelse i deras myt och deras värld som inte alls har P O Enquists, Göran Tunströms eller Ingmar Bergmans plågade, avståndstagande perspektiv, utan snarare är sörjande, bejakande, solidarisk.
Den tidigt bibelsprängda pojken i När tiden tog slut har en pappa vars verklighetskontakt ibland svajar och som lätt glider över i extas och glossolali i de små församlingssalar han predikar i. Pappan är förvissad om att världen snart ska gå under, men att de frälsta ska undgå Harmageddon genom att sugas upp i himlen strax innan.
Pojken vill, begripligt nog, mycket hellre följa med pappan och rädda själar än leka krig på gården med de andra pojkarna. Men den jordnära mamman propsar på en normal, modern uppfostran, med Texasjeans och leksaksgevär. Pappan böjer sig alltid för mamman.
Det är femtital och rekvisitan är rätt: perstorpsplattor, cykelsmällor, hemmafruar. Men Sahlbergs komiskt skruvade filmiska stil känns daterad på ett annat sätt. Jag tänker på åttiotalets magiskt-realistiska berättelser om den oskuldens tid då kvinnor hade bysthållare och pojkar världsomfattande planer, Amarcord, Andarnas hus, Mitt liv som hund. Men ärendet är inte nostalgi, snarare en milt vanvettig gestaltning av ett syndafall, tror jag – här finns viss obalans och obegripliga fläckar.
Det jag gillar mest är Dag Hammarskjölds uppdykande när pojkens värld är som närmast undergången. Solbränd, piprökande, behärskad lägger generalsekreteraren ifrån sig Om Kristi efterföljelse och telegrammet om de amerikanska piloterna som skjutits ner i Kina, en incident som definitivt hotar världsfreden, och bjuder in pojken på hyllesaft i Jaktslottet utanför Kåseberga.
Hammarskjöld håller i handen när de besöker pappan på dårhuset. Oseende, oåtkomlig, oklädd tycks predikanten inte längre känna igen sin lille son, men väl Hammarskjöld. En gripande och outgrundlig scen. Två Gudsmän med samma tro men så olika i efterföljelsen. Vilken fadersgestalt ska pojken välja?
Roman
Pia Bergström
