Uppryckt med rötterna

GUNDER ANDERSSON läser en av de stora författarna

helskärm

Efter många års befrielsekamp, där Sverige spelade en smutsig roll genom att sälja vapen till Indonesien, fick Timor sin självständighet 2001. En som stödde kampen på avstånd, från sin exil i Portugal, var Luis Cardoso. Sexton år gammal hade han 1974 fått ett stipendium för att studera vidare i Lissabon, men den indonesiska invasionen 1975 hindrade honom från att återvända. Samtidigt som han studerade till skogsingenjör skrev han artiklar och reste runt och propagerade för Östtimors sak. Exilen varade i 25 år.

Den nu utkomna romanen Överste Santiagos slutliga död är tredje delen i den trilogi om Timor vars tidigare delar Krönika om en överfart och Uggleögon, vildkattsögon också finns på svenska. Den skiljer sig från dem både till form och format, knepigare koncipierad och mer än dubbelt så tjock, närmare 400 sidor.

Huvudpersonen Lucas Santiago är son till den Pedro Santiago som avrättades under vad som kallades "hämndens tid". Då befinner sig redan Lucas sedan länge i Europa, i enlighet med sin fars vilja, han studerar och ägnar sig åt författarskap. Tanken att återvända efter befrielsen väcker motstridiga känslor. Till slut gör han det ändå. Hemkomsten blir som väntat inte vad han trott.

Luis Cordosos roman är en myllrande rik bok, en kalejdoskopisk berättelse där olika öden vävs samman i ett berättelsepussel eller snarare mosaik utan tydliga övergångar. Vi möter ett mångfasetterat litterärt universum, en väldig böljegång av berättarskikt lagda på varann, där det drömska och mytiska vävs in i det konkret vardagliga.

Som en blinkning till postmodernismen kan man se en av intrigtrådarna: romanförfattaren Lucas har förälskat sig i sin litterära fiktionsgestalt Beatriz, men blir vid hemkomsten chockerat medveten om att han där förväntas gifta sig med en högst motvillig namne av kött och blod.

Kärnan i berättelsen är det psykologiska traumat: hur finna tillhörighet i något han vill känna för men innerst inne lämnat? Det är exilmänniskans eviga förbannelse. Roten uppryckt, rottrådarna fladdrar i vinden och kronan tenderar att vissna. Cardosos prosa inspirerar till den sortens utflykter i det naturnära och symboliska.

Det är ingen sinekur att läsa honom, tvärtom något för den energiske ordslukaren.

Bokstävlarna rullar i väg över sidornas till synes utan slut, likt sandkornen i en öken. En prosa som vars överväldigande kraft driver fram koncentrationssvetten; här gäller att inte tappa tråden.

Men det är mödan värt. Cardoso hör till de stora författarna just nu.

Roman

Gunder Andersson