Tacka staten för friheten?

IRA MALLIK läser om välfärden och oss

Med det halvårsgamla barnet och föräldrapenningen reste vi till Australien. Livet där verkar inte så annorlunda till att börja med. Men det är det. Kvinnorna i medelklassens heterofamilj är ofta hemmafruar under barnens första fyra–fem år, eftersom dagis kostar lika mycket som en låg lön. Karriärkvinnan hade råd och sitt fyramånaders barn på dagis. Affärsbiträdet hade varken råd med dagis eller att vara hemma. Tremånadersbebisen var hos mormor. Och männen? Nej, inte hemma med barnen i alla fall. Svensk föräldraledighet och makens bebisvård väckte starka – och positiva – reaktioner.

Välfärdsstatens ansikte är inte ett och samma. Är dess syfte rättvisa? Lika möjligheter? Eller individuell frihet?

I Är svensken människa? diskuterar historikerna Henrik Berggren och Lars Trädgårdh relationen mellan just den svenska välfärdsstaten och individuellt oberoende. De historiska rötterna spåras från Geijer, Almqvist och Ellen Key till Alva Myrdal och in i nuet. På vägen har familjen i Sverige fått abdikera till förmån för staten, som den mest betydelsefulla beroendegemenskapen för individen. Ambitionen är att synliggöra en ”bakomliggande ideologi”, en som vi känner i praktiken men inte i teorin.

Istället för att måla upp (och sedan avrätta) den bild av folkhemskollektivism som blivit gängse bland liberala skribenter är grundtanken att den svenska tilltron till staten är tätt och paradoxalt knuten till en individualistisk hållning. Ja, författarna myntar rentav termen statsindividualism, där statens ingripande syftar till och faktiskt upplevs som en garant för individuellt oberoende.

Trots att Är svensken en människa? inte gottar sig i ideologiska tasksparkar är det en idéburen bok. Att slå sönder politiska klichéer är vanskligt, eftersom det förutsätter att människor håller just samma klichébild för sanning.

Det är möjligt att vissa nyliberala och anti-auktoritära grupper chockeras av tanken på att individuell frihet kan uppnås med hjälp av staten. Men om man tillhör dem som anser att själva poängen med välfärdsstatens garantier till individen är bland annat ökad frihet så innebär inte Är svensken en människa? någon direkt aha-upplevelse. Behållningen ligger istället i de historiska tillbakablickarna och jämförelserna med välfärdssystemen i USA och Tyskland.

I Tyskland är relationen familj–stat det mest betydelsefulla paret och i USA individ–familj. I Sverige är det däremot viktigare att vara oberoende än underordnad familjens gemenskap, vilket Berggren och Trädgårdh kallar ”den svenska teorin om kärlek”. Staten har aktivt understött individens (kvinnan) oberoende i äktenskapet och relationer genom att avskaffa sambeskattningen, ordna dagis och föräldrapenning (att den senare inte är individualiserad fungerar dock konserverande, vilket författarna också påpekar). Den svenska kärleken bygger på ett känslomässigt kontrakt istället för ett ekonomiskt. Ett lyckat vägval, enligt författarna. Och självklarheter i hela (den internationella) kvinnorörelsen. Skillnaden är att där andra pratat om rättvisa, frihet från familjens och samhällets förtryckande maktstrukturer, studerar Berggren och Trädgårdh på klassiskt liberalt manér individens frihet.

Är svensken en människa? manar utifrån det perspektivet till förståelse för hur individuell frihet och svenska välfärdsstaten kan samexistera. Men överraskar sällan då den med en oändlig försiktighet puttar upp vilt flaxande och vidöppna dörrar.

Ira Mallik (kultur@aftonbladet.se)