Rena rama poesin

helskärm

Ida Lindes debutbok Maskinflickans testamente är precis vad den utger sig för att vara - och inte. En flickas text till eftervärlden, ett slags dödsfantasi som cirkulerar kring en abort eller ett missfall eller ett mognande eller...? Otydligheten ger paradoxalt nog boken stadga. För vad är det som dör här, egentligen?

Är det diktjagets döda foster som talar? Eller är det barnet i symbolisk betydelse som dör för att maskinflickan blir vuxen? Är det en hoppfull eller hopplös bok? Är den rolig eller djupt tragisk? En sak är dock säker. Den handlar om att överge. Att överge barnet för att gå vidare, men också att bli övergiven av sin mor, far - men också av barndomen. Plötsligt står vi där: vuxna.

En oändlig bok. Och trång. Irriterande uppfriskande. Djupt allvarlig och skitskoj. Full av meningslösa ord och rader som borde rivas ut och sättas upp på kylskåp:

"Jag borde säga till hemsamariten / att vi aldrig blir så rädda för döden / att vi inte dör."

Det är rena rama poesin, kort sagt.

Lyrik

Pelle Andersson