Drömmen blev aldrig verklighet
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-09-21
"Saigon har fallit." Peter Mosskins självbiografiska roman om sitt 70-tal börjar med en dag av jubel: "En dag av skratt och vad var det vi sa! Med våra stenciltidningar, med våra demonstrationståg, med våra FNL-märken i snålblåsten från Öresund, på tvärs genom regnet i Borlänge, förbi Östermalmskärringarna i Stockholm."
Mosskins Är du lönsam lille vän, kom ut 2002. I den fångade han sin generations politiska uppvaknande och rusiga framtidstro. I uppföljaren, Drömmen som brann beskriver han sitt liv som grönavågare i Gagnef, musiker, kraftverksbyggare och lastbilschaufför. Verkligheten kommer ifatt honom, som det heter. Han blir inblandad i en arbetsplatsolycka, hans snälle inhysing Torsten blir utesluten ur SKP för att han påstås vara revisionist, på ett möte med Palestinagruppen talar en kvinna med "kyliga ögon" om nödvändigheten av sabotage och flygplanskapningar. Vännen Zdenek som växt upp i Tredje riket och flytt Tjeckoslovakien efter Sovjetunionens inmarsch blir bara irriterad när välfärdsbarnet från Östermalm talar om sin dröm om ett rättvisare samhälle: "Ingen har berättat för dig vad socialismen gör med människan. Solidaritet är att ta den bästa våningen själv."
Phil Ochs hänger sig i systerns badrum, Ulrike Meinhof i fängelset och Bob Dylan blir frälst. Men på en konsert i Köln med den rått skämtande, satiriske, poetiske, dock frivilligt DDR-boende Wolf Biermann, bland sjutusen andra jublande, gråtande och skrattande får Mosskin ändå tillbaks ett slags hopp om kommunismen. "Jag skulle helst vilja vara någon annanstans och stannar helst här", är Biermanns refräng. Dagen efter fråntas han sitt östtyska medborgarskap.
I Mosskins historieskrivning är stämningar och känslor huvudsaken. Största utrymmet tar en olycklig kärlekshistoria med Gro, en gift sjuksköterska han träffar på ett Kubaseminarium. Känslorna är Mosskins styrka. Ibland simmar han i sentimentalitet men episoderna är levande. Han är närvarande, när han hackar lök och kokar ris, hos Gro och hennes son i Mälarhöjden, ensam i Amazonen med Janis Joplins "Freedom is another word "" En mysig tidsresa. Målande, lyrisk, nog så nostalgisk.
Men den avgörande frågan, hur man skulle göra verklighet av drömmarna, hur man rent praktiskt skulle "ta över, försäkringsbolag och fackföreningar, forskningsanslag och börsen", låtsas knappt Mosskin om. I hans svepande tillbakablick beror misslyckandet på att hans generationskamrater var rädda för frihet. Bokstavsvänsterns "Pianotanter, magistrar, besserwissrar och sällskap för inbördes stillestånd ... var rädda för att leva, vara sig själva och följa sina impulser."
Men kan världen förändras med sånger och impulshandlingar? Det var inte demonstranterna i väst som fick Saigon att falla.
Roman
Pia Bergström
