Istanbul, kärlekslöst och sorgligt

Överraskande stilsäkert och osentimentalt av Michael Lion.

”Kanske minns jag berättelser från en annan plats” skriver Michael Lion i barndomsskildringen Hem till Istanbul.

Minnen är konstruktioner, romaner är konstruktioner, jo, vi vet. Men det är ju den där andra platsen vi vill åt. Annars kunde vi ta flyget.

Mamma blir kär i Ayhan från Turkiet och vita folkan packas full för ett nytt liv i Istanbul. Det är 60-tal, den tioårige tvångsresenären läser serietidningar i baksätet när de passerar Europa per motorväg och flockar av får på småvägarna i Bulgarien. När de kommer fram till lägenheten i höghuset i Istanbuls utkant är det kallt och fuktigt, centralvärmen fungerar inte, pojken från Stockholmsförorten somnar huttrande på en madrass och vaknar av böneutroparen ute i nattmörkret.

Godiset är inte gott.

Mamma är sammanbitet överpositiv men blir snart gravid och mår illa och tar dessutom hand om Gülten, Ayhans lilla flicka om dagarna. Sonen lämnas åt sig själv, får börja skolan utan att kunna ett ord turkiska, förväntas genast bli en anpassad turkisk pojke.

Den omvända invandrarhistorien är överraskande stilsäker, osentimental, och så gripande just för att jagets känslor inte är utskrivna och uttryckta – manipulation är så äckligt lätt med barnjag. Lion ger sin övergivne, rastlöse pojke som cyklar omkring på okända gator med sin orange metallicfärgade mutcykel med rocketstyre en integritet som gör läsaren klarvaken och undrande. Jag får lite ont i magen. Men att se Istanbul med denna pojkes längtande främlingsögon känns som en ynnest.

Pia Bergström