Kärlek, äckel, våld, lust

PIA BERGSTRÖM om Carina Rydbergs nådelösa återkomst

helskärm

Carina Rydbergs förra roman, den delvis självbiografiska Djävulsformeln, drevs av idén att onda tankar och förbannelser verkligen kan skada människor. I Rydbergs nya Den som vässar vargars tänder, fortsätter hon att utforska ondskans mekanismer. Dramat utspelar sig i en liten västkustby där syskonparet Jannis och Sonya öppnar ett populärt kafé. Jannis är snygg och flirtig, Sonya tystlåten, ful och grå. Ingen anar deras tragiska bakgrund, utom möjligen den mobbade flickan Mariana, som tycks uppfatta människors sociala lögner lika obarmhärtigt klart som Sonya. Sonya tycks vakta sin bror, särskilt vaksam är hon på hans kvinnoaffärer.

Den nådelösa historien börjar och slutar med att en flickas ansiktslösa kropp flyter upp bland vårens grågula isflak. Det som rullas upp däremellan innehåller allt värre antydningar om de erfarenheter i barndomen som gjort kaféägarna så hemlighetsfulla: brutala övergrepp, andlig förnedring, giftiga örtblandningar, incest och psykos. Stilen är besvärjande och melodramatisk och vissa tankar är kursiverade, precis som hos Joyce Carol Oates: "Jag har avsagt mig rädslan. Den finns inte hos mig längre."

Inget av syskonen förmår bära barndomens groteska upplevelser utan skyddar sig på olika sätt från sanningen. Häri ligger väl ondskans "orsak", enligt författarens psykologiska sätt att se den. De olika inre rösterna förblandar kärlek och hat, frihet och beroende, renhet och grymhet på ett riktigt otäckt övertygande sätt. Hämndens ängel viskar vad som måste göras.

Det är skickligt gjort men ändå tungt att följa, trots spektakulära detaljer och stegrande spänning. Just kärlekens negativ, äcklet i attraktionen, våldet i lusten, dödsönskningen i ömheten, viljan att förgöra och bli fri från den man känner så starkt för, det är fångat så att man nästan tror att det är den enda verkliga kärleken.

Det som är riktigt mardrömslikt är att Rydbergs gestalter som går omkring i byn och kastar misstänksamma blickar mot varandra samtidigt tycks röra sig och leva i en omedveten öppenhet sinsemellan. Till och med offren tycks veta vad som väntar, utan att veta att de vet. Det här ger en hemsk och ödesdiger känsla. Som om allt redan är bestämt, som om allt som händer redan hänt. Som om vi bara kan vänta.

Deckare kan man lägga ifrån sig med en nöjd suck, kanske en klädsam rysning. Inte den här mordhistorien. Obehaget tror jag har att göra med att författaren öppnar dörren till ett gränslöst och amoraliskt land som åtminstone jag inte vill kännas vid. Som jag faktiskt är rädd för.

Något faller ändå till slut ihop. Jag är osäker på om det är fiktionsbygget eller Sonyas upphöjda martyrskap. Eller om det är dödens trivialitet, den där halvruttna flickkroppen, som gör alla fantasier till intet.

Roman

Pia Bergström (kultur@aftonbladet.se)