Fåfängans marknad

PIA BERGSTRÖM läser en roman i tiden

Borde de skämmas? Är det budskapet? Sisela Lindbloms tredje roman De skamlösa, en djupdykning i det vackra folkets tankar om sig själva, är inte så lätt att bejaka som jag trodde. Ett visst ståhej om dyra väskor har föregått publiceringen men det shoppas faktiskt inte så mycket i romanen. Den kränger kring både ytlighet och konformism, porrkonsumtion, obildning, snobbism och elitism, men om det är kritik av tanklösheten eller av smaklösheten är jag inte säker på.

De skamlösa vars inre (halvfula, halvfulla) monologer man här får ta del av är Tito och Nathalie, två unga damtidningsjournalister som tillbringar det mesta av sin fritid kring Stureplan, och Titos kille, den nyblivne juristen Erik. Tito är verkligen en nätt liten diktator, en söt, manipulerande karriärist som är vän med Nathalie så länge hon kan utnyttja hennes idéer och ihop med Erik för att han ser snygg ut bredvid henne.

Omgivningens (hennes vackra folks, vännernas, de rättas) reaktioner kan få henne att ändra både kärlekskänslor och smak. Hon vill framför allt vara rätt. Stil och skönhet är för henne styrt av inne och ute, hett och passé, av sociala saker, trender, tidsligt rådande konventioner. Tito skapar inget själv, inte moden, inte kläder, knappt texter. Men hon blir ändå snabbt chefredaktör.

Nathalie är mer begåvad men labil, naiv, närmast blind för den sociala etikett som Tito har stenkoll på. Nathalie är hundlikt förälskad i den smala söta honungsblonda överklasstjejen Tito. Det är (eller låtsas) Erik också, samtidigt som han förnedrar slampigare kvinnor i utsvävande sexuella fantasier.

Det var det ospårade och oförutsägbara som gjorde Sisela Lindbloms tidigare romaner, Lisa för själen och Jägarinna, så obehagligt bra. De skamlösa är inte alls lika utmanande. Visst är Titos tankar fascinerande fanatiska. Men säger de nåt nytt om lockelsen i modetidningar, i idealbilder, symboliska ägodelar? Om den ohämmade kommersialismens eventuella skador på själen? Om journalisters ansvar för dessa skador? Kanske inte. Men vem kan?

Mode har något blommigt över sig (klänningar och opollinerade flickor visar upp sina underbara variationer) och avspeglar evolutionära drifter tror jag, förändringskrafter, eros och thanatos, sexualitet och död.

Blommor vissnar. Och hur desperat man än försöker förhindra det (eller trotsa, överlista dem genom att redan låtsas död med trasigt och svart) är ju både bejakandet och förnekelsen en chimär, fåfängligheters fåfänglighet. Hur mycket makt en diktator än har, eller skolans snyggaste tjej, eller journalister som kan styra över människors smak (människor som längtar efter att bli styrda, som ber om det, betalar för det) så kan man ju inte stoppa döden, förändringen. Att en ny ung kung närmar sig bakom ryggen, en yngre och vackrare prinsessa drar till sig blickarna, att den där dyra tröjan från grandpa plötsligt ser fel ut, att upplösningen och (grav)rosten invaderar, att man fråntas makten och är ute ur spelet.

Det hjälper väl inte om man hatar den bortskämda prinsessan, så lovande och älskad av alla? (Men jag skulle gärna läsa en svensk elak och initierad Toby Young – Hopplös och hatad av alla – som vågar såga sittgrenen.) Vi vill alla se småpåvar falla. Det är inte bara Erik som fantiserar om att den onåbara prinsessan förnedras, blir som vi troll.

Det är ett väldigt laddat ämne. Jag reser lite ragg och får genast lust att shoppa något svart med hål, men naturligtvis smygrätt stylish för att ändå vara utanpå ytligheten, den plats kulturfolket med-kännedom-om-de-eviga-värdena alltid tyckt varit deras. Det finns en alltför tydlig avsmak under romanen som vetter mot moralism. Moralism är aldrig kul. Kan det vackra verkligen vara både äckligt och omoraliskt?

Roman

Pia Bergström (kultur@aftonbladet.se)