Barnens bästa – en klassfråga

Mellan 1928 och 1968 tvångsomhändertogs 6 000– 7 000 barn varje år för ”barnens bästa”. Historikern Maija Runcis Makten över barnen handlar om de underkända föräldrarnas vanmäktiga kamp mot de myndigheter som tvångsomhändertagit barnen och om samhällets syn på föräldrarna.

I barnavårdsnämndernas ögon är barnets sämsta en fattig familjemiljö. Och en dålig mor en mor som tar emot herrbesök. Runcis visar hur klass och kön spelar en avgörande roll vid tvångsomhändertaganden av barnen. Kristna välgörare från medelklassen, som under seklets gång byts mot professionaliserade experter (från medelklassen), förfasar sig över fattigdom som sådan. Över mörka och ohälsosamma bostäder och bristen på rena kläder. Protesterande mödrar hålls för ”sinnesslöa”, ”efterblivna” och ”hysteriska” av normalitetssträvande prussiluskor som vägrar ta hänsyn till att föräldern gift sig, fått arbete, skaffat barnpassning dagtid eller bättre bostad sedan omhändertagandet. Vanmäktiga försöker mödrarna försvara sig mot grannskvaller om lösaktighet. En kvinnan i Jokkmokk söker 1947 blidka myndigheterna genom att samtycka till sterilisering bara hon får tillbaka den tvåårige sonen.

Ur myndighetsperspektiv är det lika mycket föräldrarna som ska uppfostras som barnen. Att klaga är suspekt i sig. Att bryta mot normen grund nog för betvingelse. Vilket inte minst märks när minderåriga ”hippies” överklagar beslut om tvångsvård på 60-talet.

Upprörande? Ja, men mellan utdragen ur brevväxlingen finns det glipor utan svar. Varför står fattigdom i centrum för exemplen och aldrig misshandel eller aga? Runcis har också valt att överhuvudtaget inte gå in i diskussionen om det fanns grund för omhändertagandena av barnen eller ej, vilket blir en brist när boken marknadsförs som en faktabok i stället för den smala forskarinlaga baserat på ett litet urval föräldrar som den egentligen är.

Runcis avhandling Steriliseringar i folkhemmet rönte stor uppmärksamhet när den kom ut 1997. Hennes forskning blev en startpunkt för den debatt som Dagens Nyheters Maciej Zaremba kom att föra om steriliseringar, socialdemokratin och välfärdsstaten.

Även i denna bok gör Runcis en koppling mellan välfärdsstat, folkhem och myndighetsövergrepp, men som ett delvis otydligt sidospår som också lämnar frågor efter sig, då debatten i dag blivit så starkt politiserad. Var går gränsen mellan tidsanda och ideologi? Hur ser det ut internationellt?

Australien till exempel försöker i dag göra upp med sin historia när det gäller generationer av stulna aboriginska barn, men den råkonservative premiärministern John Howard vägrar be om ursäkt.

Makten över barnen är en viktig del i det forskarpussel som nu läggs kring barnhemsbarn och fosterbarn i 1900-talets Sverige, men den läsare som söker överblick och sammanhang lär bli besviken och sugen på mer, på att se linjen dras ända in i nuet. Det nu som är brist på familjehem och kanske en rädsla för att omhänderta barn, just som en konsekvens av historien.

Samhälle

Ira Mallik (kultur@aftonbladet.se)