Ko möter en ko

Ko Un är en flyhänt poet med en gigantisk produktion. Han för sin penna mot världen precis som vi andra andas: överallt vardagliga ting och företeelser som ger ingivelser till dikter. I blåsten vid busshållplatsen, bland torghandlarna som packar ner sina stånd, hos en ko som står på en kulle i regnet och undviker poetens blick. Gärna i scener utan laddning som kan förtätas och fyllas med överraskningar åt läsaren, små blommande ögonblicksfyrverkerier.

Det smakfulla omslaget till den nyöversatta samlingen Stundens blomma med kalligrafi i svart och rött signalerar zenbuddistisk lidelsefrihet. Men dikterna är det rakt motsatta: bångstyriga, fyllda av medlidande och känsloutbrott, ett slags evigt pågående skuggboxning med tillvaron.

I det avseendet känns koreanen Ko Un ganska europeisk. Han gillar Nietzsche och Mozart, super sig full och blir beklämd över världens orättvisor. De unga åren som munk tycks ha gjort honom ambivalent till varje transcendent strävan att befria sig från lidande: ”Medkänsla är/ hjärtats ömhet/ Skulle Tao vara möjlig/ utan ömhet?/ Vad ska en sådan Tao tjäna till?” frågar han sig i en dikt.

Bokens kalligrafiska illustrationer är inte av samma klass som poesin. De har en sötma som gör dem alltför gulliga. Flygande fåglar, en kvinna med fläta …nej, jag vänder bort blicken från de glättiga stråken, koncentrerar mig i stället på den sammansatta lyriken där poeten lyckas smälta samman det råbarkade och fjunlätta: ”En vårkväll hörs ett barn som gråter/ En höstkväll hörs någon klappa tvätt/ Här/ en plats där folk lever för fullt// När jag gick förbi fältet/ som de gödslat med sin egen skit/ bugade jag spontant i vördnad”.

För Ko Un finns nirvana i själva vandrandet genom livet, i att lära sig något eller se saker ur en ny vinkel. Jag upplever det som en strävan efter hjälplöshet, efter att lägga ner vapnen. I en dikt beskrivs det som att ro med bara en åra. Det är först när man tappar även den som man får syn på det vida vatten som omger en.

Lyrik

Camilla Hammarström