Långt borta och nära

MAGNUS WILLIAM-OLSSON gläds åt Sture Linnérs skärvor från antiken

Om romantiken älskade det klassiska och modernismen det arkaiska Grekland, så speglar sig vår era entusiastiskt i hellenismen. Det är inte så konstigt. När Alexander den store dog år 323 f.Kr sträckte sig hans rike från västra Svartahavskusten och Makedonien i norr, över Egypten i söder och ända bort till Indien. De dryga tre hundra år som sedan följde blev, ur grekisk synvinkel, en tid av stora omvälvningar. Kulturer möttes, inte i strid eller handel, utan i vardagligt umgänge. Med grekiskan som imperialspråk kunde människor födas i ett hörn av världen och dö i ett annat. Enorma rikedomar skapades och bytte ägare. En ny sorts förfinad, preciös och självmedveten urbanitet föddes i de växande storstäderna. Vetande och information systematiserades med en aldrig tidigare skådad nit. Nuet klingade av förflutna ekon.

Ja, nog är det lätt att känna igen sig i hellenismens värld. Men skenet är också bedrägligt.

En av Sture Linnérs många tillgångar som ciceron i det avlägset förflutna är att han inte väjer för insikten att de lämningar vi ännu äger lika mycket vittnar om det främmande och obegripliga, som om det igenkännliga och tillvända. Den breda skildring av hellenismen han ger i sin nya bok Från Alexander till Augustinus bygger på en stor förtrogenhet med epokens lämningar. Men i stället för att kontextualisera närläser Linnér de historiska föremålen. Läsupplevelsen är lite som att vandra genom gamla tiders museer. Man går från monter till monter. Betraktar fragmenten och förnimmer såväl tolkandets njutning som vetandets gränser.

Boken, som är generöst illustrerad, tar sig i tur och ordning an vetenskapen, konsten och litteraturen. Som vanligt interfolierar Linnér med nutida dikter, berättelser och anekdoter som visar på historiens aktualitet. Bilden han ger av hellenismens epok blir därmed komplex och splittrad. Det tycker jag personligen mycket om. Boken släcker inte, utan väcker, ens nyfikenhet.

Tack vare Ingvar Björkesson har vi de senaste åren fått två av de viktigaste litterära verken från epoken på svenska, Apollonios Argonautika och Theokritos Sånger, men mycket återstår, inte minst epigramdiktningen. För om skulpturens realism och arkitekturens eklektiska multikulturalism är relativt lätta att ta till sig, så är den hellenistiska poesin, med dess införstådda hänvisningar och manér, betydligt svårare att njuta av. Att ge sig i kast med diktarna är frustrerande.

Kanske gäller detta i högre grad än någon annan Kallimakos. Som lärd filolog och bibliotekarie skramlar han oavlåtligt med anspelningar och inlån från ofta nu förkomna verk. Som läsare känner man sig åsidosatt, ständigt i underläge. Läsakten blir ett spel av makt och njutning. Plötsligt blir han intim: ”Jag är inte särskilt snål med mina sånger”, och lika snabbt svalt allegorisk.

På så vis uppdagar han också varför vi har så mycket svårare för hellenismen än för det klassiska grekiska arvet. Sokrates, Aiskylos och Aristofanes har universella anspråk. De talar till ”alla”. Kallimakos talar till <<i>”the happy few”. Han vänder ryggen åt oss, ibland rått avvisande som i ett av de epigram som tillskrivits honom:

”Hälsa mig inte, ondhjärtade, gå förbi. Jag mår bäst av att slippa ditt sällskap.”

Att läsa de orden skänker en vag känsla av obehag. Men också en förnimmelse av sanning. Historien förnekar medvetet vår önskan att i den se och förstå oss själva.

En fläkt av denna sanning når oss också ur Sture Linnérs vackra bok. Övertygande och kunnigt öppnar den en värld som möter oss såväl i det lika som i det främmande.

Historia

Magnus William-Olsson (kultur@aftonbladet.se)