Våga vara naiv

SARA DANIUS om hur John Berger väntar in världen

helskärm

Han har alltid skrivit mycket och gärna, John Berger, men han har aldrig varit ordrik.

Är han minimalist? Sparsmakad? Sträng?

Inte alls.

John Bergers prosa är bara lätt. Fast inte lätt som fågelns vinge, utan lätt som fågelns flykt. Och denna lätthet finns i allt han gör: prosa, kritik, essäistik, bildteori, dramatik.

Ju äldre Berger blir, desto glesare blir hans sätt att skriva. Nu är han åttio år gammal. Men detta är också sant: ju äldre han blir, desto tyngre blir hans ämnen. Den senaste boken är en samling essäer om död, krig, våld, fattigdom, förtvivlan, begär, lidelse, kärlek, mod.

Det är stora saker. De glesa ordens man är också de stora ordens man. Ena stunden pläderar Berger för vikten av ett gott samvete i en senkapitalistisk värld, i nästa stund hänger han sig åt en lyrisk beskrivning av fyra åsnor som vilar i svalkan under ett grönskande träd. Han uppehåller sig särskilt vid djurens vackert formade länder. Några läsare kommer att känna sig moraliskt upplyfta, andra kommer att bli förargade (skolmästeri! manér! fetischism!).

Boken heter Hold Everything Dear: Dispatches on Survival and Resistance (Håll allting kärt. Underrättelser om överlevnad och motstånd). Berger ställer sig i nyhetsflödet med en fråga, den tvingande fråga som ligger som en skugga under allt han gör. Hur överleva när det blivit sent på jorden?

Berger tar avstamp i några av de stora händelserna de senaste åren: flygangreppen på World Trade Center, USA:s krigföring i Irak, det israeliska murbygget i Palestina, ödeläggelsen av New Orleans efter orkanen Katrina, terrorattacken mot Londons tunnelbana.

Vad nytt? Han säger vad alla redan vet: summan av det mänskliga lidandet är inte mindre utan större än för fem år sidan. Och vi behöver inte komplicera perspektiven mer, menar han. Vi lider inte brist på fördjupning. Vi behöver enkelhet, rent av naivitet, den sortens naivitet som folk brukar skratta åt.

Ofta har han rätt. Hela världen kommer att nicka åt hans naivistiska beskrivning av Bushadministrationens politik i Irak. Och där gjorde Berger för övrigt en riktig bedömning långt innan de flesta ens vågade tänka tanken att något var fel.

Fast ibland leder naivismen vilse och enkelhet förväxlas med enkelspårighet. Mer än en läsare kommer att reta sig på Bergers oreserverade ställningstagande för den palestinska saken, inte minst karakteristiken av Arafat – den är inte bara romantisk, den är häpnadsväckande romantisk.

Men det är inte därför man skall läsa Berger. Rätt eller fel, nyktert eller romantiskt – det är ointressant. Man läser honom därför att han behärskar den svåra konsten att vänta in världen. Hela hans stilkonst handlar om det, därav glesheten. Ett sydfranskt landskap, en dammig palestinsk bakgård, ett bortglömt tv-program av Pasolini: överallt gör han sig lyhörd för det stumma nuet, den skälvande tillvaro som skrivs i vatten.

Det är därför han sätter sig på en trottoar, tecknar, äter tunnbröd, vandrar ut i riskterräng, lyssnar till unga pojkar som odlar grönsaker där det inte borde gå, ställer sig tätt intill muren för att mäta den med sin kropp. Ur alla dessa oansenliga snapshots växer berättelser, långsamma historier i miniatyr som gör att de små liven ställs i relief mot de stora händelserna. Ingen kan som John Berger röra sig mellan blommande äppelträd och jordens fördömda. Det är en litterär metod som står i samvetets tjänst. Och vad menar samvetet? Berger skulle aldrig säga det själv, men det är mycket enkelt. Se de förtryckta.

Sara Danius