Reseledaren står i vägen

I inledningen till Resa och skriva Arne Melberg att han vill "betrakta reselitteraturen som ett fält av möjligheter", snarare än som en litterär genre och att "all litteratur där resan är motiv eller motor" kan rymmas där. Jag ser framför mig en närmast horisontlös vidd: ett brett, öppet, öppnande fält av texter och möjligheter, att färdas kors och tvärs igenom. Det blir dock inte så.

Melbergs undertitel "en guide till den moderna reselitteraturen" är talande - han hägnar snabbt in sitt fält och ägnar sig sedan åt att peka ut företeelser och grepp med ivern hos en reseledare. Verk av skribenter som Kapuscinski, Barthes, Kerouac, Martinson, Sebald, Conrad, Mandelstam, Celine, Naipaul, Rilke, Proust och många andra män, samt en och annan kvinna, däribland Cora Sandel och Anne-Marie Berglund används som exempel på hur färd kan bli text. Höjdpunkter är diskussionerna om W.G Sebald, Dag Solstad och Fernando Pessoa, där författarens engagemang lyser fram i varje rad.

Resa och skriva är en föredömlig handbok - kunskapsdiger, pedagogisk och på något sätt generös. Som läsare får man verktyg för, och inspiration till, vidare läsning. Samtidigt blir man frustrerad. Jag känner mig lite som en turist som släpas genom Louvren en alltför varm dag, i händerna på en guide vars gester hela tiden skymmer tavlorna.

Kanske är det först när jag läser vidare jag kommer att finna det jag saknar i Melbergs text: sökandet, tvivlet, det fortfarande-pågående försöket att förstå som essäformen i bästa fall rymmer. Ett sätt att tänka över skönlitteratur där den får lov att vara mer än provkarta.

En karta där de vita fläckarna finns kvar.

Essä

Jenny Tunedal (kultur@aftonbladet.se)