Jag har svårt att tro på de där orden

JENNY TUNEDAL läser Björn Ranelids nya roman

helskärm

”Albert var tolv år då och åldrades som ljuset från stjärnorna innan det träffade ögat. Han blev nästan vuxen över en natt.”

Albert Anderssons sjuåriga lillasyster hittas våldtagen och mördad. Det är det allra värsta som kan hända, men samtidigt bara en droppe i det hav av alkoholism, slagsmål, vansinne och incest som Albert måste kämpa för att inte drunkna i. Han är son till en mamma från helvetet – en Greta som varit prostituerad som nu super och skriker och sliter sönder allt omkring sig: hon sticker kniven i sin man och förgriper sig sexuellt på sin son. Ingen kan gå oskadd ur den barndomen och som vuxen kommer Albert att tillbringa många år på mentalsjukhus.

Kring berättelsen om pojken som så mödosamt blir man och sedan gammal, pågår ett antal andra berättelser – om Per Brahe och staden Grännas historia, om emigrationen till Amerika, om trettiotalet, om bilen, om landsbygden och om mentalvården. Med mera.

Det är som om Björn Ranelid håller i ett kalejdoskop och vrider och vrider och vrider lite till. Skärvorna och glimtarna av nittonhundratalets svenska berättelser blir i Lustmördarna ständigt nya, vackra bilder - liksom hämtade ur journalfilmer, men också kompletterande journalfilmerna med det mellanmänskliga helvete som inte fastnade på SF-celluloiden. Men journalfilm är bara en liknelse, romanen är inte alls filmisk. Här visas ingenting - berättaren berättar. Allt är röst och det finns inga horisonter. Som läsare lyssnar man, till en röst som hastigt flyttar sig mellan rum och gestalter och skeenden, framåt och tillbaka och runt och runt igen, med en rastlös iver att skildra.

Flera gånger under läsningen kommer jag att tänka på Birgitta Trotzig. Det är någonting med platserna – sydsvensk landsbygd, skånsk kust, det gamla sinnessjukhuset i Lund – gestalterna – den förtvivlande modern, den hjälplöse sonen, Erik Hermelin förbiflimrande - avståndet till himlen och den förgörande närheten till nästan. Som om Trotzigs mörker lyser över Ranelids roman, eller som om Lustmördarna är på väg rakt in i Dubbelheten, Sjukdomen, Sammanhang, Skammen. Ändå är den så långt därifrån, och de två författarna så olika. Trotzig gör språket mörkt och tätt och ogenomskinligt, som kött bortom liknelseledet. Ranelid skapar snarare en luftig flaxhet, en glidande vidare lätthet även om ämnena är tyngre än bly.

På ett ställe i romanen beskrivs Albert och hans vän Valentins olika relationer till språk och tal:

”När Valentin Horn hoppat ystert och vigt från gren till gren i språkets och ordets träd, hade Albert stått kvar på marken och tittat och lyssnat, men inte sagt så mycket.”

Berättaren i Lustmördarna rör sig såsom Valentin – vigt och högt och tveklöst, från liknelse till skimrande liknelse, från utsaga till utsaga. Jag som läser blir kvar på marken och lyssnar och ser på: ”Livet var en gåva och du fick bara en enda”, ”Alla barn i de trasiga och olyckliga familjerna i världen var som svalorna i Haralds verkstad”, ”Det fanns så många sätt att beskriva en människa. Världen var fylld av mer eller mindre tragiska och lyckliga öden.”, ”Ingenting kunde släcka de förbjudna lågorna”, ”Dårarna och de galna människorna i världen hade nästan alltid sitt ursprung i sorgen, smärtan och lidandet”, ”Man blir stenad och hånad av de kallhjärtade när man talar om kärleken”.

Det är svårt att förstå vad det är jag hör och ser. Svårt att tro på de där orden. Innerliga självklarheter, utsagda som för allra första gången - eller allra sista. Det är berörande, och provocerande. Som om Ranelid skriver på ett obegagnat språk som jag inte har tillgång till - bortom missuppfattningar, lögner och klichéer. Bortom ensamhet. Jag känner mig bara kallhjärtad.

Roman

Jenny Tunedal