Så himla crazy

Marian Keyes och Kajsa Ingemarsson är utöver chic-litt-drottningar i sina respektive hemländer även verksamma som krönikörer. Båda skriver "personligt" och är möjliga att åtskilja enbart genom yttre detaljer: Ingemarsson har två barn och Maken, Keyes har bara Maken, men en stor bullrig släkt. Keyes är jättekort och ser inte alls ut som en fotomodell medan Kajsa Ingemarsson var fotomodell när hon var yngre - men ser såklart inte ut som en fotomodell bara för det.

Formeln för krönikorna är identisk: "Nu är det höst/semester/whatever och då ska man gå på svamputflykt/koppla av/whatever, som vanliga familjer brukar göra. Men i vår familj blir det aldrig riktigt som man föreställt sig det - här brukar det bli kaos istället, haha, ja, vi är ju lite crazy." Upprepa i evighet.

Det må ligga i genrens natur att författaren ska framställa sig själv som lite tossigt misslyckad - ingen vill läsa en självgod krönikör - men det är ett koncept som känns mer och mer urholkat ju bättre det går för skribenterna. Marian Keyes är internationellt framgångsrik och Kajsa Ingemarsson var Sveriges bäst säljande författare under 2005 och man kan tycka att de i rimlighetens namn inte borde ha så mycket att klaga på.

Då har man givetvis fel.

Ingemarssons sommarstuga ser till exempel inte alls ut som sommarstugorna i inredningstidningarna - hallå, inget badkar av italiensk sjösten! b> Liza Marklund säljer dessutom jättemycket mer böcker i Tyskland. Och det växer så himla mycket ogräs på tomten.

Uppenbarligen ska man som läsare tänka "Till och med Kajsa Ingemarsson har kirskål i gräsmattan!", men Kajsa, om du nu verkligen vill ha ett badkar i italiensk sjösten tror jag faktiskt att du har råd att köpa det. Kan du inte bara beställa ett och sluta gnälla?

Krönikor

Therese Bohman (kultur@aftonbladet.se)